LitteraturMagazinets recension
av Gud hjälpe barnet, Toni Morrison
Starkt om rasism och barndomstrauma
Den elfte romanen av 1993 års Nobelpristagare, Toni Morrison, ges nu ut på svenska. Som titeln antyder så handlar "Gud hjälpe barnet" om barndomen; hur vuxna sviker barn, hur trauman från barndomen sätter spår och hur obearbetade händelser kan utstaka hela vuxenlivet och göra det omöjligt att gå vidare som en hel individ.
När Lula Ann föds är hennes hudfärg så mörk att hennes mamma blir rädd för henne och i ett kort ögonblick överväger att döda henne. Lula Anns föräldrar har ljusare hudtoner, vilket de sätter en stolthet i och de beskyller varandra för att Lula Ann blivit så mörk. Lula Anns uppväxt blir hård och kall, hennes mor tar hand om henne på ett pliktskyldigt sätt, präglad av skamkänslor, medan Lula Ann är beredd att göra nästan vad som helst för att bli älskad och accepterad.
Ett antal år senare är Lula Ann, som nu kallar sig Bride, en firad skönhet, mycket på grund av hennes hudfärg. Det som förr blev bemött med trakasserier och skällsord är nu hennes yttersta stolthet. "Jag sålde min eleganta svärta till alla de där vålnaderna från barndomen och nu betalar de mig för det", tänker Bride. Bride drar nytta av exotifieringen av hennes utseende och blir framgångsrik inom kosmetikabranschen, trots att hon själv inte använder smink. Efter en stylist råd klär hon sig enbart i vitt för att framhäva sin mörka hudton. Bride har skaffat sig en maktposition och därmed makt över sig själv, fast fortfarande inom ett utseendefixerat system. Det är ytan och utseendet som är det viktiga för Bride, som speglar sig i reklamannonser i modemagasin, men långt därinne är hon fortfarande en rädd liten flicka.
En av romanens styrkor är perspektivväxlingarna, där vi i monologform får möta flera intressanta individer och där det ges uttryck för olika sidor av förtryck och hur det har hanterats. Morrison berättar om vad makt gör med dem som inte har den; hur det kan leda till rädsla, anpassning, hämndbegär. I vissa fall kan det även leda till att man gör sig skyldig till själviska och grymma handlingar. Skuld och ansvar handlar om så mycket mer än att bara göra rätt och fel, tycks Morrison vilja säga. Rasism är förstås huvudtemat. "Det är bara en färg", säger Brides pojkvän Booker om hennes svarta hud. Och det borde det vara, men Morrison visar hur rasismen fortsätter sprida sår, även indirekt, genom internalisering, genom colorism; den nyansfixering som Brides föräldrar ger uttryck för, och genom exotifiering.
Det är en stark, viktig och modig roman som Toni Morrison har skrivit. Den enda mindre invändning jag har är att Morrison gärna hade fått gräva ännu mer, skriva ännu mer. Det finns flera fängslande men flyktigt tecknade människoöden som det hade varit intressant att läsa mer om och det hade gjort romanen ännu vassare.
Mottagen: 13 oktober 2016
Anmäl textfel
