LitteraturMagazinets recension
av Kafkapaviljongen, Tony Samuelsson
Hur Sverige kunde sett ut om Nazi-Tyskland vunnit kriget
Att skriva om historia som aldrig hänt kan vara ett effektivt sätt att väcka läsarens tankar om hur verkligheten ser ut.
Tony Samuelsson kommer nu ut med sin andra kontrafaktiska roman om ett Sverige som styrs av nazister efter det att Hitler vann andra världskriget. ”Kafkapaviljongen” är en trovärdig beskrivning av hur det kunde ha sett ut.
I centrum för romanen står Sigvard ”Sigge” Eriksson som är författare. Innan det nazistiska maktövertagandet kämpade han för demokratin. Han deltog i politiska organisationer som hjälpte judar och andra utsatta grupper och han gömde böcker som hotades av censuren. Men efter en tid som fånge på Långholmen bland andra intellektuella i ”Kafkapaviljongen” omvänds han och blir en del av den nazistiska kultureliten. Dessutom ingår han tillsammans med andra författare i parlamentet som fungerar som råd till Führern. Därmed har han blivit ett verktyg för den regim han tidigare bekämpade.
Berättelsen om Sigge hoppar mellan 40-tal och 70-tal och är en riktigt intressant skildring av en person som anpassar sig till diktaturens krav. I hans inre pågår en kamp mellan de ideal som han tror på och en vilja att kunna leva i relativ frihet. Genom att acceptera spelreglerna utan motstånd får han möjlighet att bli en populär författare, vilket han tidigare inte har varit i närheten av.
Från Samuelssons tidigare roman ”Jag var en arier” känns flera karaktärer och händelser igen. De båda böckerna löper till viss del parallellt. En skillnad mellan de två berättelserna är personporträtten. I ”Kafkapaviljongen” lyckas författaren mycket bättre med att skapa känslor för karaktärerna. Sigges minnen och våndor gör att läsaren lär känna honom och tvingas förstå eller åtminstone ta ställning till de val han tvingas göra.
Litteraturen spelar en viktig roll i boken, inte minst som Sigge Eriksson är författare. På Långholmen träffar han också en fiktiv Stig Dagerman. Deras uppdrag att skriva för människorna i det nationalsocialistiska samhället motiveras med att de måste rädda litteraturen för att bevara intellektualiteten trots förtrycket. Men ganska snart inser de att det också bidrar till deras egen tolerans för den rådande samhällssynen.
Samuelsson har med sina två böcker skapat en egen version av Sverige efter andra världskriget. Den verklige ledaren är Führern, Albert Speer, och styrelseskicket är inspirerat av andra fascistiska stater. Verkliga personer flimrar förbi som fiktiva karaktärer och bidrar till känslan av att det är den faktiska historien som bara har blivit lite tiltad. Karaktärerna lever verkligen i hakkorsets skugga och agerar därefter.
Skildringen av ett likriktat Sverige där rasbiologi och hat har blivit grundstenar i staten och människorna anpassar sig av rädsla är skicklig och skrämmande. Lyckligtvis är det en historia som aldrig hände, men samtidigt är det en varning för vad som skulle kunna hända. När nationalisterna försöker sätta dagordningen får de demokratiska krafterna inte falla i fällan att utgå från den, oavsett vilka goda avsikter man har.
Mottagen: 20 mars 2014
Anmäl textfel
