LitteraturMagazinets recension
av Amerikauret, Vibeke Olsson
Ett tidsdokument från ett försvunnet Sverige
Det är slutet av 1800-talet. Industrialiseringen är i full gång i Sverige. På sågverket i Svartvik diskuterar arbetarna rätten att organisera sig.
Arbetarklassens villkor är hårda. Det är fattigt och arbetsdagarna är långa. Barnkullarna är stora, preventivmedel finns inte tillgängligt, i alla fall inte för arbetarklassen. Det är också vanligt att barn dör i späd ålder.
Allt detta är inte så länge sedan. Min egen farmor var jämnårig med Bricken på denna tid. Farmor bar hela sitt liv långa kjolar och duk på huvudet.
Bricken berättar för oss om denna förändringens tid på ett språk där lite ålderdomliga ord finns insprängda. Här syter hon barnen och hon ska snart få en ny tissunge, hennes sjunde barn. Hon är trettio år gammal och har tappat många tänder – en medelålders, sliten kolarkäring. Barnafödande och arbete slet hårt på kvinnornas kroppar. Arbetarklassens män slets ut av hårt kroppsarbete. Inga skyddssystem fanns. De olika samhällsklassernas levnadsvillkor innebar stora skillnader, både ekonomiskt och arbetsmässigt.
Bricken har händerna fulla med att sköta om sin familj, matlagning, tvätt, vedhämtning. Det är svårt att få det att gå ihop, men hon är förnöjd, hennes familj har mat på bordet och det är fint och välstädat. Det är inte bara elände i det hårda livet – kärleken mellan Bricken och Natan är stark, även om hans begivenhet på starka drycker utgör ett bekymmer och gräver ett hål i hushållskassan. Bricken försöker förstå. Natan är alltid snäll mot henne och barnen, inte alls som i grannfamiljen, där mannen behandlar sin hustru illa. Gudstron är stark, men får sig en törn när Natan utesluts ur församlingen. Församlingen fördömer spriten och glömmer förlåtelse och kärleksbudskap.
Sågverkets olika arbetsuppgifter och titlar förvirrar mig lite. Men det här är en berättelse som har sin upprinnelse i tidigare böcker, vilka jag tyvärr inte läst. Kanske finns svaret i dem. På sågverket fanns bland annat försågare, ribbvagnare, ribbkapare, förkantare, hjälpsågare och barnen börjar vid tidig ålder som målarbis. Det hade varit trevligt med en förteckning längst bak i boken som förklarat de olika arbetsuppgifterna.
Arbetet på sågverket är farligt, många skadas och dödsfall sker. Det gäller att vara vaksam. Brickens hand är stympad och Natan saknar en arm. Sågklingan gjorde inte skillnad på trä och människokött.
Jorma är far till Brickens äldsta son, Nikador. När Jorma kommer på besök från Amerika vill han börja bidra med pengar, men Bricken är tveksam. Läraren vill försöka få stipendium till Nikador för att han ska få gå på läroverket. Bricken är rädd, Nikador kan inte börja läsa, han måste lära sig arbeta. Nikadors yngre syster har också läshuvud, men henne bryr sig ingen om. Hon är ju flicka!
Romanen är ett tidsdokument från ett försvunnet Sverige när industrialiseringen tagit fart och ångsågarna i norra Sverige blev fler och fler. Arbetarnas säkerhet var fortfarande en underordnad fråga. Det fanns ju så många att tillgå. Träbaronerna tjänade pengar och arbetarna slet för låga löner. Vibeke Olssons berättelse om Bricken förflyttar oss till en annan tid och manar till eftertanke. I dag ökar återigen klasskillnaderna och skyddssystem monteras ner. De som arbetar får flera arbetsuppgifter och uppmanas att arbeta allt högre upp i åldrarna.
Vibeke Olsson bygger skickligt upp tidsandan och Bricken har en given plats i mitt hjärta.
Författaren har skrivit tre böcker tidigare om Brickens liv och jag rekommenderar att du läser dem alla i rätt ordning, även om det går att läsa ”Amerikauret” fristående. De tidigare böckerna heter ”Sågverksungen”, ”Bricken på Svartvik” och ”Sågspån och eld”.
Mottagen: 6 april 2013
Anmäl textfel
Läs mer ...
