LitteraturMagazinets recension
av Utvandrarna, Vilhelm Moberg
Utvandrareposet är det bästa jag läst!
Äntligen har även jag läst Vilhelm Mobergs romansvit "Utvandrarna", "Invandrarna", "Nybyggarna" och "Det sista brevet från Sverige".
Nu sitter jag med skägget i brevlådan och får ångra att jag är en frekvent användare av adjektiv och förstärkningsord, för nu räcker de inte till när jag verkligen behöver dem. De här böckerna är nämligen de bästa jag läst.
Jag är knappast ensam om att älska Mobergs klassiska verk. Historien har hyllats sedan den utkom första gången 1949. Den har gjorts till film, serie och musikal. Våren 2013 gav Bonnier Pocket ut hela serien i pocketupplaga med nyskrivna förord av Björn Ulvaeus , Vilhelm Moberg-kännaren Jens Liljestrand, författaren Linda Olsson samt filmregissören Jan Troell.
Jag har inte tagit del av historien som helhet tidigare och visste därför inte fullt ut hur den skulle sluta vilket många dumt nog tar för givet. I sista boken avslöjas alla stora händelser i förordet av Troell. Det gillade jag inte. Tips: Läs inte det om du läser just den här utgåvan!
Det är i mitten av 1800-talet, Sverige är fattigt och i Ljuder socken i Småland tröttnar Karl Oskar och Kristina, Karl Oskars bror Robert, hans vän Arvid med flera på svält, hårt arbete och prästernas överhet. De säljer allt som de inte kan packa ner i sina Amerika-kistor, köper en båtbiljett till Den nya världen och tar farväl av sina förfäder och sitt land.
Det tog mig nästan halva första boken innan jag fastnade. De första 300 sidorna är fyllda med många och som jag upplevde dem lite träiga beskrivningar av miljöer och människor. Men sen börjar det hända saker och då griper den tag med kraft eftersom vi lärt känna personerna ordentligt. Lita på mig och ta er igenom första halvan av "Utvandrarna" – ni kommer inte ångra er!
Vi har haft en sådan fin tid tillsammans jag, Karl Oskar och Kristina. Jag 2013 med maskiner och teknik i överflöd omkring mig vilket känts mer absurt än någonsin. De som frusit och arbetat hårt, hungrat och kämpat mot sjukdomar och utan preventivmedel. Med deras livsöde i baktankarna får jag mig många tankeställare vid vardagens alla sysslor. Tänk så gott det skulle göra oss alla i dag att leva lite mer som bönder och lite mindre med ögonen på en skärm.
Jag som aldrig läst om några böcker kommer förmodligen göra det nu, för jag kan inte acceptera att vår tid tillsammans är slut. Jag tycker så mycket om envisa Karl Oskar med den stora näsan och starka arbetsamma kroppen. Han är tystlåten och snäll, lugn men bestämd och envis när det gäller, trygg och har god moral. Det kunde varit en beskrivning av min egen man. Kristina däremot är oerhört olik mig. Hon biter hårt ihop om sina sorger och visar en fasad utåt, hon spelar rollen som den perfekta modern. När hon faller igenom och blir transparent fångar Karl Oskar upp henne. Det är så vackert och för mig har Moberg skrivit det mest romantiska verk. Karl Oskar älskar verkligen Kristina och de är "de goaste vänner" vilket kanske är finast av allt.
För mig står det klart att Vilhelm Moberg var feminist. Trots att tidsandan innebar en tydlig hierarki där kvinnan stod längst ner tillsammans med barnen, genomsyras den här boken av kvinnokraft. Dels genom horan Ulrika som är mer feminist än min egen svärmor, men också eftersom Moberg låter Kristina och hennes tankar och sysslor ta stor plats. Därtill tillskriver han Kristina kåthet!
Moberg gjorde mer än berättade om en grupp emigranter som tog sig till Minnesota. Han gav kristendomen det längsta fingret med denna skildring, han kritiserade monarkin, klassamhället, och krigsivrare.
Jag hoppas att de här böckerna fortfarande är aktuella som obligatorisk litteratur i skolan. Inte bara för dess informativa historiska värde utan också för att de kan bidra till stor förståelse för vilka svårigheter det kan innebära att vara invandrare. Jag tror att de negativa känslor som framförallt Kristina brottas med som "nyamerikan", kan vara applicerbara på vilken nysvensk person som helst.
"Kristina hade tittat ett slag i medborgarpappren, där hon knappt begrep ett enda ord. I henne hade Amerika fått en invandrare som aldrig tog landets mål å sin tunga. Hon höll sin föresats att icke försöka tala engelska. Men nu påstod Karl Oskar att hon i dessa handlingar förvandlats till amerikan."
På plussidan hamnar också att böckerna är så fantastiskt snygga med broderade omslag samt att vi får läsa samtalen i talspråk med småländsk dialekt, som successivt byts ut mot svengelska.
Nu ska jag gå ut i trädgården och plocka mig äpple från vår Astrakan, och tänka på när Karl Oskar bjöd Kristina på detsamma. Åååå Karl Oskar....
Mottagen: 7 september 2013
Anmäl textfel
