Firar 35 år som författare
Aino Trosell: “Som författare får man ägna sig åt väsentligheter”
Det går att sätta många etiketter på författaren Aino Trosell. Arbetarförfattare, glesbygdsförfattare, kvinnoförfattare, deckarförfattare... 35 år efter debuten brinner hon fortfarande för skrivandet.
Aino Trosell debuterade 1978, då 29 år gammal, med “Socialsvängen”. Då jobbade hon fortfarande som varvsarbetare i Göteborg och “hade ingen aning om vad hon höll på med”. Hon minns till exempel skräcken inför att prata om sin bok inför publik och chocken över första recensionen.
– En förman kom galoppernade och hojtade “Aino, du är i tidningen”. Jag fick försöka leta reda på ett fikarum där det fanns en Göteborgs-Posten, minns hon.
– Som tur var fick min första bok ett fantastiskt mottagande – annars hade det nog inte blivit en författare mig.
Sedan debuten har hon givit ut ytterligare ett 20-tal böcker och anses vara en av Sveriges viktigaste arbetarförfattare – ett epitet som hon bär med stolthet men också tycker är lite snävt.
– Det är en hedrande etikett och jag tycker att arbetarförfattartraditionen är fin. Men det finns en tendens att hela tiden vilja sätta etiketter på författare – särskilt när det handlar om kvinnliga författare. Men jag kör på med det jag vill skriva och har aldrig känt att jag begränsar mig till att bara skriva om arbetare, säger hon.
Den senaste romanen, “En egen strand” utspelar sig på en söderhavsö och är ett drama i nutid där hon genom två systrar undersöker utmaningarna för den moderna västerländska kvinnan – hon som har det så bra matriellt men som många gånger inte förmår ta tillvara på allt.
– Romanen är på sätt och vis en dystopi – men samtidigt hoppas jag att den innehåller lite hopp om att allt inte är hugget i sten. Kanske måste vi inte vara denna ständigt verkande och producernade människa? Kanske behöver vi inte pressa oss så hårt?
Idén till “En egen strand” föddes ur tankeexperimentet: Vad händer om man bara lämnar allt? Aino Trosell tror att de flesta någon gång haft flyktdrömmar när de känt sig pressade och fantiserat om att sälja allt och till exempel resa jorden runt eller fotvandra i öknen.
– Nu i efterhand kan jag se att flera av mina tidigare böcker ligger som ett fundament till den här berättelsen om den moderna kvinnan i nutiden med dagishämtningar och sjuka barn och frågor om vem som ska vara hemma. Tidigare har jag skrivit om mina förmödrar och de vandrande dalkullorna, kvinnor som arbetade hårt. Nu har vi det bättre än våra förmödrar någonsin kunde drömma om och ändå kan vi inte ta tillvara på det vi har.
Hur känns det att ge ut en bok idag jämfört med 1978 när du debuterade?
– Det är helt olika saker naturligtvis! När första boken kom var jag jätterädd och jättenervös. Idag är jag spänd inför ett boksläpp men jag vet att jag överlever och bryter inte ihop om boken skulle få dåliga recensioner. Jag förhåller mig mer professionellt och vet att man kommer vidare även efter sågningar.
Vilken av dina 21 böcker betyder mest för dig?
– För mig personligen är alla mina böcker lika viktiga. Den ena förutsätter den andra. Det är precis som med barn, man har en relation till alla sina barn och älskar dem lika mycket fast på olika sätt. Och jag lär mig nya redskap för varje bok.
– Utifrån sett skulle jag tippa att det är “Ytspänning och “En gränslös kärlek” som betytt mest. “Ytspänning för att den gjorde att jag kom i in deckarbranschen, “En gränslös kärlekshistoria” för att den är den bok som ligger närmast mig själv och som givit mig allra flest läsarreaktioner.
Du har rört dig mellan olika genrer – skrivit deckare, historiska romaner, skildrat arbetare på oljeriggar och mycket annat – hur kommer det sig?
– Det är för att det är så roligt och intressant att pröva nya verktyg! Att skriva samma bok två gånger lockar mig inte. Om jag ska jobba med ett projekt i minst ett år vill jag att det ska vara spännande. Och jag vill inte känna mig trygg, jag vill inte veta hur det går. Jag vill känna att jag är på en upptäcksresa – både vad det gäller berättelsen men också kring formen, uttrycket och tonen.
Vad är det bästa med att vara författare?
– Åh, det är att man får söka och undersöka spår, att man får ägna sig åt det man är intresserad av. Och friheten! Som författare får man ägna sig åt väsentligheter.
Och det sämsta?
– Det är ensamheten och otryggheten. Men man kan inte få allt!
Anmäl textfel
