Recension
av Mitt positiva liv, Andreas Lundstedt
Flams lägger krokben för de djupa analyserna
Andreas Lundstedt fick reda på att han var hiv-smittad i slutet på 90-talet. Efter det följde tio år med självförakt och destruktivt leverne. "Mitt positiva liv" är en självbiografi som bekräftar att nu är han ute på andra sidan, där hiv inte är något att skämmas för.
Jag var inte speciellt lockad av att läsa om Andreas, den überspralliga diskoartisten. Men efter att ha sett Jonas Gardelss fantastiska serie "Torka aldrig tårar utan handskar" blev jag mer sugen på att veta mera om hiv och dess offer. Dessutom är jag ett stort fan av självbiografier.
Tyvärr visade sig Andreas uppfylla mina fördomar, med råge. Han inte bara råkade vara lite flamsig han gjorde det till sin grej att vara "diskofjolla" med ett enda motto: att ha kul i stunden. Ungefär min raka motsats. Jag blir ganska snabbt irriterad på hans oseriösa, barnsliga person som gör allt för att tränga undan allvaret. Det verkar som att Andreas inte ens varit i kontakt med mer sansade människor, han skriver:
"Det finns inte en frisk tjugoåring som tar döden på allvar. Sjukdomar och livets slut befinner sig någonstans i en framtid oöverskådlig långt borta."
Där har han oerhört fel. Jag är ganska säker på att jag inte är ensam om att ha fruktat döden redan i unga år.
Hållningen – den tramsiga, flamsiga bögen som alltid vill ha kul – är förstås en försvarsmekanism Andreas använder sig av. Jag försöker föreställa mig hur det känns att vara föraktad dels som bög och dessutom med hiv. Det måste vara fasansfullt.
Jag som feminist nafsar på känslan stundtals, men om jag har en dålig svag dag kan jag bara hålla tyst och sminka mig så smälter jag in och gör inte längre folk obekväma. Men Andreas kunde inte komma ifrån hiv-Stina som han kallar viruset han bär på. Förutom på ett sätt, genom att droga sig och fly verkligheten.
I boken framkommer inget om negativa upplevelser på grund av att han är homosexuell. Det förtryck och den skam homosexuella fick utstå och fortfarande får utstå, belyser han inte. Det saknar jag. Han nämner aldrig vikten av att använda kondom. Det torde vara oerhört viktigt att skydda sig när man har hiv, eller?
Jag gillar att Andreas inleder med att berätta om hur han vill ha sin begravning. Det ger tyngd och lockar fram rätt sinnesstämning, som sedan följer med mig trots alla fjomperier. Där i början får vi också följa med under framgångarna med Alcazar, när hiv-Stinas röst väser till honom från spegelbilden:
"Fan vad du är äcklig. Ditt vidriga jävla aidsäckel. Hur fan har du kunnat smutsa ner dig så här? Jag kommer att ta dig. Jag kommer att döda dig. Det vet du, ditt satans aidssvin."
Efter detta följer resten av historien från att han var tio år, i kronologisk ordning och jag-form.
Bitvis kommer vi nära och Andreas lämnar ut sig men återigen känns det inte helt äkta och som att vi får ta del av del selektiva sanningen. Jag saknar analyser och djup. Vilket jag tolkar det som att också Andreas också gör. Hans liv bevisar min tes att när vi fokuserar mest på yta och undviker att tänka efter, står vi kanske helt utan verktyg den dagen något allvarligt händer. För Andreas var det tydligt att om han inte var den glada spralliga bögen, då var han ingen. Lyckligtvis visade det sig att när han slöt fred med sig själv och kom ut som hiv-positiv mötte han långt mindre förakt än han utsatt sig själv för.
Tyvärr får vi inte ta del av tankar kring varför han var så hård mot sig själv. Tyvärr verkar Andreas fortfarande inte våga vara helt och hållet allvarlig.
Mottagen: 26 oktober 2012
Anmäl textfel
