Arne Dahls berättelsesamling Elva är en fristående fortsättning på de tio kriminalromanerna om den s k A-gruppen. I stil med såväl Boccacios Decamerone och Christies Tio små negerpojkar låter författaren sina tio poliser samlas på en ensligt belägen herrgård i Roslagen för att där berätta historier för varandra: en ramberättelse, tio noveller plus en elfte som bonus. Frågan vem den elfte berättaren är är den här gången gåtan.

Elva, den elfte boken om A-gruppen i Arne Dahls tappning, skiljer sig från de övriga tio såtillvida att det är en berättelsesamling innanför en ram i stil med Boccaccios medeltida Decamerone; tio poliser flyr samtidspesten i storstaden, söker sig ut på landet till en herrgård och kommer till tals var och en för sig. Under kvällens lopp uppenbarar sig en elfte person, som så småningom presenterar sig som sällskapsvärden och författaren Arne Dahl: allsmäktig livgivare och suddare i den här moderna variationen på Agatha Christies Tio små negerpojkar. A-gruppen är alltså upplöst, bortsuddad, sedan ett år tillbaka, men precis som sas i slutet på Himmelsöga samlas man nu privat för att stämma av. De tio berättelserna blir till en novellsamling i stil med Jan Arnalds Klä i ord från 1997; senmo®de®nistiska iscensättningar i Jorge Luis Borges stil, fulla av dubbelgångare, mördare och författare, realiserade fiktioner och fiktionaliserade realiteter i sann janarnaldskt postromantisk stil – dvs boken fungerar som en dubbel brygga, tillbaka till Jan Arnalds höglitterära författarskap och vidare fram mot en fortsättning av hans arnedahlska populärlitterära övningar - ett i högsta grad levande bibliotek, med en term som Jan Arnald lanserade i Klä i ord och i romanen Barbarer; böcker som inbjuder till överskridande läsning, som inte känner skillnad mellan genrer och som upphäver gränser mellan liv och död, litteratur och verklighet, högt och lågt, originellt och kopierat. Det faktum att Jorge Chavez under rubriken Det tredje ögat återberättar Jan Arnalds Delta från Klä i ord, ord för ord, framstår som kongenialt för den som genomskådar det. Utanpå detta fungerar ramberättelsens 1700-talsäventyrligheter som en parabel för Arnalds/Dahls skrivande, tecknandes bilden av en författare i tjänst hos upplysningen men med romantisk mask för ögonen; Arnald/Dahl framstår mer och mer som en Almquist för oss. Det är bara att gratulera författaren till ett fortsatt lyckat utforskande av berättandets konst och läsarna till nya snitslar i litteraturens labyrinter.

Elva, den elfte boken om A-gruppen i Arne Dahls tappning, skiljer sig från de övriga tio såtillvida att det är en berättelsesamling innanför en ram i stil med Boccaccios medeltida Decamerone; tio poliser flyr samtidspesten i storstaden, söker sig ut på landet till en herrgård och kommer till tals var och en för sig. Under kvällens lopp uppenbarar sig en elfte person, som så småningom presenterar sig som sällskapsvärden och författaren Arne Dahl: allsmäktig livgivare och suddare i den här moderna variationen på Agatha Christies Tio små negerpojkar. A-gruppen är alltså upplöst, bortsuddad, sedan ett år tillbaka, men precis som sas i slutet på Himmelsöga samlas man nu privat för att stämma av. De tio berättelserna blir till en novellsamling i stil med Jan Arnalds Klä i ord från 1997; senmo®de®nistiska iscensättningar i Jorge Luis Borges stil, fulla av dubbelgångare, mördare och författare, realiserade fiktioner och fiktionaliserade realiteter i sann janarnaldskt postromantisk stil – dvs boken fungerar som en dubbel brygga, tillbaka till Jan Arnalds höglitterära författarskap och vidare fram mot en fortsättning av hans arnedahlska populärlitterära övningar - ett i högsta grad levande bibliotek, med en term som Jan Arnald lanserade i Klä i ord och i romanen Barbarer; böcker som inbjuder till överskridande läsning, som inte känner skillnad mellan genrer och som upphäver gränser mellan liv och död, litteratur och verklighet, högt och lågt, originellt och kopierat. Det faktum att Jorge Chavez under rubriken Det tredje ögat återberättar Jan Arnalds Delta från Klä i ord, ord för ord, framstår som kongenialt för den som genomskådar det. Utanpå detta fungerar ramberättelsens 1700-talsäventyrligheter som en parabel för Arnalds/Dahls skrivande, tecknandes bilden av en författare i tjänst hos upplysningen men med romantisk mask för ögonen; Arnald/Dahl framstår mer och mer som en Almquist för oss. Det är bara att gratulera författaren till ett fortsatt lyckat utforskande av berättandets konst och läsarna till nya snitslar i litteraturens labyrinter.

Elva, den elfte boken om A-gruppen i Arne Dahls tappning, skiljer sig från de övriga tio såtillvida att det är en berättelsesamling innanför en ram i stil med Boccaccios medeltida Decamerone; tio poliser flyr samtidspesten i storstaden, söker sig ut på landet till en herrgård och kommer till tals var och en för sig. Under kvällens lopp uppenbarar sig en elfte person, som så småningom presenterar sig som sällskapsvärden och författaren Arne Dahl: allsmäktig livgivare och suddare i den här moderna variationen på Agatha Christies Tio små negerpojkar.

A-gruppen är upplöst, bortsuddad, sedan ett år tillbaka, och man samlas nu privat för att stämma av. De tio berättelserna blir till en novellsamling i stil med Jan Arnalds Klä i ord från 1997; senmodernistiska iscensättningar i Jorge Luis Borges stil, fulla av dubbelgångare, mördare och författare, realiserade fiktioner och fiktionaliserade realiteter i sann janarnaldskt postromantisk stil.

Elva, den elfte boken om A-gruppen i Arne Dahls tappning, skiljer sig från de övriga tio såtillvida att det är en berättelsesamling innanför en ram i stil med Boccaccios medeltida Decamerone; tio poliser flyr samtidspesten i storstaden, söker sig ut på landet till en herrgård och kommer till tals var och en för sig. Under kvällens lopp uppenbarar sig en elfte person, som så småningom presenterar sig som sällskapsvärden och författaren Arne Dahl: allsmäktig livgivare och suddare i den här moderna variationen på Agatha Christies Tio små negerpojkar.

A-gruppen är upplöst, bortsuddad, sedan ett år tillbaka, och man samlas nu privat för att stämma av. De tio berättelserna blir till en novellsamling i stil med Jan Arnalds Klä i ord från 1997; senmodernistiska iscensättningar i Jorge Luis Borges stil, fulla av dubbelgångare, mördare och författare, realiserade fiktioner och fiktionaliserade realiteter i sann janarnaldskt postromantisk stil. Boken fungerar som en dubbel brygga, tillbaka till Jan Arnalds höglitterära författarskap och vidare fram mot en fortsättning av hans arnedahlska populärlitterära övningar.