I Bengt Emil Johnsons aftonsånger råder ingen stilla ro. Allt pågår mer än någonsin, och ter sig allt mindre begripligt. Ödslighet? Det kan nog inte bestridas. Ånger? Nej, och ja. Och poemen framstår som alltmer oregerliga. Ändå, mitt i tumultet finns en ton:

Någonstans inom dig hör du
spinnandet från en nattskärra
som du verkligen aldrig hört.
Det är just då det öppnar sig,
det väldiga rum som du aldrig besökt
men där du äntligen är hemma.
Rummet är lyckligtvis alldeles tomt
men det inrymmer samtidigt alla
de ögonblick du försummat.

I sina diktsamlingar har Bengt Emil Johnson genom ett långt författarliv varit sysselsatt med att göra existentiella positionsbestämningar. Eller för att utrycka det mer konkret: finna bäringar och riktningar för det dagliga livet. Därför är det inte förvånande att han nu - över sjuttio år gammal - har givit sin nya diktsamling titeln Aftonsånger.

Men i hans aftonsånger är det ingen stilla ro som råder. Allt pågår som vanligt, eller mer än någonsin, och levandet ter sig allt mindre begripligt. Ödslighet? Det kan nog inte bestridas. Ånger? Nej, och ja. Och de poem som anmäler sig framstår som alltmer oregerliga. Ändå, mitt i tumultet finns en ton:

Någonstans inom dig hör du
spinnandet från en nattskärra
som du verkligen aldrig hört.
Det är just då det öppnar sig,
det väldiga rum som du aldrig besökt
men där du äntligen är hemma.
Rummet är lyckligtvis alldeles tomt
men det inrymmer samtidigt alla
de ögonblick du försummat.