Det är morgon den 6 november 1632, en tät dimma förhindrar svenskarmén att avancera mot den lilla staden Lützen. Kung Gustav II Adolf sitter i en vagn och är rastlös. Hans plan att överraska motståndaren har misslyckats och han har bara några timmar kvar i livet.

Hur kom det sig att en svensk kung överhuvudtaget befann sig med en stor armé vid Lützen? Vad hade Sverige i trettioåriga kriget att göra? Vad hände egentligen den där ödesdigra dagen, och vad skedde sedan?

Historikern Bo Eriksson placerar slaget vid Lützen i ett annat sammanhang än vad som vanligtvis görs.

Det är tisdag morgon den 6 november 1632, och en tät dimma förhindrar svenskarmén från att avancera fram mot den lilla staden Lützen några mil utanför Leipzig.
Kung Gustav II Adolf sitter i en vagn och är rastlös. Han fördriver tiden med att be. Hans plan att överraska motståndaren gick om intet vid övergången av Rippach dagen före. Borta vid Lützen samlar därför Wallenstein sina styrkor. Svenskkungen har bara några timmar kvar i livet.

Hur kom det sig att en svensk kung överhuvudtaget befann sig med en stor armé vid Lützen? Vad hände den där ödesdigra dagen? Och vad hände sedan?

Historikern Bo Eriksson berättar här om bakgrunden till att Sverige gav sig in i kriget på tysk mark, och om hur lyckosam den svenska armén var till en början. Dessutom får läsaren veta mycket om det svenska samhället, krigskulturen och den militära taktiken på den tiden, hur de olika grupperna ställdes upp på
slagfältet och på vilket sätt Gustav II Adolfs strategi skilde sig från Wallensteins. 
Striden vid Lützen böljade fram och tillbaka och slaget blev blodigt. Vem som segrade är inte alldeles klart.

Det är tisdag morgon den 6 november 1632, och en tät dimma förhindrar svenskarmén från att avancera fram mot den lilla staden Lützen några mil utanför Leipzig.

Kung Gustav II Adolf sitter i en vagn och är rastlös. Han fördriver tiden med att be. Hans plan att överraska motståndaren gick om intet vid övergången av Rippach dagen före. Borta vid Lützen samlar därför Wallenstein sina styrkor. Svenskkungen har bara några timmar kvar i livet.

Hur kom det sig att en svensk kung överhuvudtaget befann sig med en stor armé vid Lützen? Vad hände den där ödesdigra dagen? Och vad hände sedan?

Historikern Bo Eriksson berättar här om bakgrunden till att Sverige gav sig in i kriget på tysk mark, och om hur lyckosam den svenska armén var till en början. Dessutom får läsaren veta mycket om det svenska samhället, krigskulturen och den militära taktiken på den tiden, hur de olika grupperna ställdes upp på

slagfältet och på vilket sätt Gustav II Adolfs strategi skilde sig från Wallensteins.

Striden vid Lützen böljade fram och tillbaka och slaget blev blodigt. Vem som segrade är inte alldeles klart.

Ur recensioner:

"Därigenom lyckas Eriksson att ge den bästa bakgrund jag läst till denna fas i vår historia. Hans grepp att inte bara diskutera strategi och taktik i krigföringen, utan också krigets sociala historia, kriget som livsform, fördjupa förståelsen av den svenska stormaktstiden."

Svenska Dagbladet

Det är tisdag morgon den 6 november 1632, och en tät dimma förhindrar svenskarmén från att avancera fram mot den lilla staden Lützen några mil utanför Leipzig.
Kung Gustav II Adolf sitter i en vagn och är rastlös. Han fördriver tiden med att be. Hans plan att överraska motståndaren gick om intet vid övergången av Rippach dagen före. Borta vid Lützen samlar därför Wallenstein sina styrkor. Svenskkungen har bara några timmar kvar i livet.

Hur kom det sig att en svensk kung överhuvudtaget befann sig med en stor armé vid Lützen? Vad hände den där ödesdigra dagen? Och vad hände sedan?

Historikern Bo Eriksson berättar här om bakgrunden till att Sverige gav sig in i kriget på tysk mark, och om hur lyckosam den svenska armén var till en början. Dessutom får läsaren veta mycket om det svenska samhället, krigskulturen och den militära taktiken på den tiden, hur de olika grupperna ställdes upp på
slagfältet och på vilket sätt Gustav II Adolfs strategi skilde sig från Wallensteins.
Striden vid Lützen böljade fram och tillbaka och slaget blev blodigt. Vem som segrade är inte alldeles klart.