Det regnar in under tröskeln, blixten har slagit ner i modemet, jag måste kontrollera att autogiroutgifterna inte överskrider summan på kontot för då skickas fordran direkt till den franska motsvarigheten till kronofogden och hamnar man där är det slut på livet i den form jag känner det, det dagliga livet, det lilla fina vanliga livet. Jag måste se till att försäkringarna är betalda - det regnar ju in under tröskeln och rörmokaren kommer inte - varför skulle han komma när ingen annan kommer - för att sätta upp hyllor i köket där kryddor, kastruller och tekoppar, sopptallrikar och glas står i en hög på köksgolvet.

Jag måste till optikern och göra synkontroll för att klart se alla siffror på blanketter, siffror som nu bara hoppar omlott, måste få kontakt med Författarnas försäkringskassa och få svar på varför de drar dubbelt så mycket för sjukförsäkringen varje månad när min inkomst i år – det vill säga förra året - var hälften så stor som året före, åren bara går och går, kommer aldrig till dörren, år, månader, timmar, minuter.

Förra gången jag skrev till Författarnas försäkringskassa och frågade varför jag måste betala dubbelt var i juni. Svaret kom i oktober: ”Madame! Ni måste betala dubbelt för att det står så i inbetalningskravet.”

Vart jag mig i världen vänder, Finistère, Stockholm, staden nära Nantes – det är det dagliga livet som är mig övermäktigt, det lilla fina vanliga skitlivet som dagligen brakar ihop efter det att den stora katastrofen har klingat ut. Detta det dagliga livet som inte tar slut förrän jag gör det själv och var och en som har följt mina spår vet att den dag när mitt vanliga liv tar slut är jag inte med.

Jag är inte med på det, den dagen mitt vanliga liv tar slut är jag långt härifrån.

"Vart jag mig i världen vänder, Finistère, Stockholm, staden nära Nantes ? det är det dagliga livet som är mig övermäktigt, det lilla fina vanliga skitlivet som dagligen brakar ihop efter det att den stora katastrofen har klingat ut. Detta det dagliga livet som inte tar slut förrän jag gör det själv och var och en som har följt mina spår vet att den dag när mitt vanliga liv tar slut är jag inte med. Jag är inte med på det, den dagen mitt vanliga liv tar slut är jag långt härifrån."Sista boken från Finistère är en fristående fortsättning på Priset på vatten i Finistère.

Bodil Malmsten är bosa

Sista boken från Finistère

Det regnar in under tröskeln, blixten har slagit ner i modemet, jag måste kontrollera att autogiroutgifterna inte överskrider summan på kontot för då skickas fordran till den franska motsvarigheten till kronofogden och hamnar man där är det slut på livet i den form jag känner det, det dagliga livet, det lilla vanliga livet. Det är det dagliga livet som är mig övermäktigt, det lilla fina vanliga skitlivet som dagligen brakar ihop efter det att den stora katastrofen har klingat ut. Detta det dagliga livet som inte tar slut förrän jag gör det själv, och var och en som har följt mina spår vet att den dag mitt vanliga liv tar slut är jag inte med. Jag är inte med på det, den dagen mitt vanliga liv tar slut är jag långt härifrån. År 2001 kom Bodil Malmstens skildring av flytten till Frankrike, Priset på vatten till Finistère, och blev en enastående framgång. Nu kommer Sista boken från Finistère, som berättar hur det gick, vad som inte gick, och hur man hanterar den ständigt pågående katatstrofen som livet är. Berättaren måste lämna sitt Finistère. Samtidigt kämpar hon för att skriva färdigt sin bok, och plötsligt har hon antagit en utmaning från Madame C - vem skriver den bästa erotiska romanen om den mogna kvinnans kärleksliv?

Det regnar in under tröskeln, blixten har slagit ner i modemet, jag måste kontrollera att autogiroutgifterna inte överskrider summan på kontot för då skickas fordran direkt till den franska motsvarigheten till kronofogden och hamnar man där är det slut på livet i den form jag känner det, det dagliga livet, det lilla fina vanliga livet. Jag måste se till att försäkringarna är betalda - det regnar ju in under tröskeln och rörmokaren kommer inte - varför skulle han komma när ingen annan kommer - för att sätta upp hyllor i köket där kryddor, kastruller och tekoppar, sopptallrikar och glas står i en hög på köksgolvet.

Det regnar in under tröskeln, blixten har slagit ner i modemet, jag måste kontrollera att autogiroutgifterna inte överskrider summan på kontot för då skickas fordran direkt till den franska motsvarigheten till kronofogden och hamnar man där är det slut på livet i den form jag känner det, det dagliga livet, det lilla fina vanliga livet. Jag måste se till att försäkringarna är betalda - det regnar ju in under tröskeln och rörmokaren kommer inte - varför skulle han komma när ingen annan kommer - för att sätta upp hyllor i köket där kryddor, kastruller och tekoppar, sopptallrikar och glas står i en hög på köksgolvet.

"... charmerande i sin färgrika konkretion i skildringen av Finistère ..." Aftonbladet

" ...kanske har Malmsten aldrig varit bättre, mer precis i sina formuleringar, än nu efter att Finistère gått förlorat." Arbetarbladet

"Aldrig har jag läst något med så lite innehåll som innehåller så mycket." Vi-Tidningen

"Med sin lätta hand och känsla för ordens mångtydighet utvinner hon pricksäkra iakttagelser om de mänskliga villkoren ur stressen i snabbköpskassan, den outhärdliga värmeböljan och glödlampor som ska klickas istället för skruvas i." Helsingborgs Dagblad

"Vart jag mig i världen vänder, Finistère, Stockholm, staden nära Nantes - det är det dagliga livet som är mig övermäktigt, det lilla fina vanliga skitlivet som dagligen brakar ihop efter det att den stora katastrofen har klingat ut. Detta det dagliga livet som inte tar slut förrän jag gör det själv och var och en som har följt mina spår vet att den dag när mitt vanliga liv tar slut är jag inte med.
   Jag är inte med på det, den dagen mitt vanliga liv tar slut är jag långt härifrån."

Sista boken från Finistère är en fristående fortsättning på Priset på vatten i Finistère.

"Det regnar in under tröskeln, blixten har slagit ner i modemet, jag måste kontrollera att autogiroutgifterna inte överskrider summan på kontot för då skickas fordran direkt till den franska motsvarigheten till kronofogden och hamnar man där är det slut på livet i den form jag känner det, det dagliga livet, det lilla fina vanliga livet. Jag måste se till att försäkringarna är betalda - det regnar ju in under tröskeln och rörmokaren kommer inte - varför skulle han komma när ingen annan kommer - för att sätta upp hyllor i köket där kryddor, kastruller och tekoppar, sopptallrikar och glas står i en hög på köksgolvet.
   Jag måste till optikern och göra synkontroll för att klart se alla siffror på blanketterna, siffror som nu bara hoppar omlott, måste få kontakt med Författarnas försäkringskassa och få svar på varför de drar dubbelt så mycket för sjukförsäkringen varje månad när min inkomst i år - det vill säga förra året - var hälften så stor som året före, åren bara går och går, kommer aldrig till dörren, år, månader, timmar, minuter.
   Förra gången jag skrev till Författarnas försäkringskassa och frågade varför jag måste betala dubbelt var i juni. Svaret kom i oktober: "Madame! Ni måste betala dubbelt för att det står så i inbetalningskravet."
   Vart jag mig i världen vänder, Finistère, Stockholm, staden nära Nantes - det är det dagliga livet som är mig övermäktigt, det lilla fina vanliga skitlivet som dagligen brakar ihop efter det att den stora katastrofen har klingat ut. Detta det dagliga livet som inte tar slut förrän jag gör det själv och var och en som har följt mina spår vet att den dag när mitt vanliga liv tar slut är jag inte med.
   Jag är inte med på det, den dagen mitt vanliga liv tar slut är jag långt härifrån."

Sista boken från Finistère är en fristående fortsättning på Priset på vatten i Finistère.