Mats Strandberg

Bok- presentation:	Dockornas dal
Författar- presentation:	Jacqueline Susann

Mitt älskade tantsnusk

Funderar på att läsa om den gamla åttiotalsklassikern Tracys hämnd (If tomorrow comes). Bläddrade i den igår och började minnas hur jag älskade den när jag var tolv. Och jag älskade miniserien. Och jag fick en massa känslor för Tom Berenger, som jag inte förstod då.

Här är handlingen, som jag minns den: Tracy är rik och urvacker (som alla hjältinnor på åttiotalet). Hon blir falskeligen anklagad för något slags brott och slängd i finkan. Där blir hon antastad och tilltufsad men tuffar till sig. Hon räddar fängelsedirektörens dotter från att drunkna i en flod som råkar finnas på fängelseområdet. Sedan blir hon benådad, och bestämmer sig för att hämnas på de som fick henne satt i fängelse. Under tiden försörjer hon sig som juveltjuv i svarta trikåer. Och så blir hon jagad av en psykopat som mördade sin mamma i badkaret med en sax när han var liten. Ungefär så.

Det är en skapligt urflippad handling som är väldigt typisk för åttiotalet, men jag älskade alla de här orimliga historierna och deras hjältinnor. Sidney Sheldon skrev fler mästerverk, så även Judith Krantz och Jackie Collins. Det handlade väldigt mycket om hämnd, och jag älskade det. Som när Cathy piskar sin onda mormor på hennes dödsbädd i Blomblad för vinden. Eller när den försmådda dottern i Lace gör livet surt för de kvinnor som hon misstänker är hennes biologiska mamma. Tillbaka till Eden är ju något slags rekord i genren (”ful” miljonärska gifter sig med ”snygg” tennisspelare som är otrogen med hennes bästa vän och kastar henne till krokodilerna på smekmånaden, hon överlever, gör plastikoperationer, blir supermodell och förför sin intet ont anandes före detta man och börjar spöka för honom som sitt forna jag för att driva honom till vansinne).

För ett par år sedan läste min bokklubb Dockornas dal av Jacqueline Susann. Den är skriven 1966 och är ett slags urmoder till hela tantsnuskgenren. Vi var alla förvånade över hur avancerade sexscenerna var, och hur ambitiösa hjältinnorna tilläts vara. Det är inte konstigt att den blev en sådan braksuccé. Inte heller konstigt att den blev så hånad och bespottad, av just samma anledning.

Nu är frågan om jag verkligen ska läsa om Tracys hämnd, eller om jag ska låta den vara perfekt i mitt minne. Förmodligen är den inte alls så genial som jag vill tro. Men känslan jag får, när jag minns de här böckerna, är att jag saknar de här historierna. De var inte realistiska, och de var inte psykologiskt trovärdiga, men de var KUL.

Kommentera