Mats Strandberg
Mitt älskade tantsnusk
Funderar på att läsa om den gamla åttiotalsklassikern Tracys hämnd (If tomorrow comes). Bläddrade i den igår och började minnas hur jag älskade den när jag var tolv. Och jag älskade miniserien. Och jag fick en massa känslor för Tom Berenger, som jag inte förstod då.
Här är handlingen, som jag minns den: Tracy är rik och urvacker (som alla hjältinnor på åttiotalet). Hon blir falskeligen anklagad för något slags brott och slängd i finkan. Där blir hon antastad och tilltufsad men tuffar till sig. Hon räddar fängelsedirektörens dotter från att drunkna i en flod som råkar finnas på fängelseområdet. Sedan blir hon benådad, och bestämmer sig för att hämnas på de som fick henne satt i fängelse. Under tiden försörjer hon sig som juveltjuv i svarta trikåer. Och så blir hon jagad av en psykopat som mördade sin mamma i badkaret med en sax när han var liten. Ungefär så.
Det är en skapligt urflippad handling som är väldigt typisk för åttiotalet, men jag älskade alla de här orimliga historierna och deras hjältinnor. Sidney Sheldon skrev fler mästerverk, så även Judith Krantz och Jackie Collins. Det handlade väldigt mycket om hämnd, och jag älskade det. Som när Cathy piskar sin onda mormor på hennes dödsbädd i Blomblad för vinden. Eller när den försmådda dottern i Lace gör livet surt för de kvinnor som hon misstänker är hennes biologiska mamma. Tillbaka till Eden är ju något slags rekord i genren (”ful” miljonärska gifter sig med ”snygg” tennisspelare som är otrogen med hennes bästa vän och kastar henne till krokodilerna på smekmånaden, hon överlever, gör plastikoperationer, blir supermodell och förför sin intet ont anandes före detta man och börjar spöka för honom som sitt forna jag för att driva honom till vansinne).
För ett par år sedan läste min bokklubb Dockornas dal av Jacqueline Susann. Den är skriven 1966 och är ett slags urmoder till hela tantsnuskgenren. Vi var alla förvånade över hur avancerade sexscenerna var, och hur ambitiösa hjältinnorna tilläts vara. Det är inte konstigt att den blev en sådan braksuccé. Inte heller konstigt att den blev så hånad och bespottad, av just samma anledning.
Nu är frågan om jag verkligen ska läsa om Tracys hämnd, eller om jag ska låta den vara perfekt i mitt minne. Förmodligen är den inte alls så genial som jag vill tro. Men känslan jag får, när jag minns de här böckerna, är att jag saknar de här historierna. De var inte realistiska, och de var inte psykologiskt trovärdiga, men de var KUL.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #tantsnusk #åttiotal #80-tal
Kommentera
Mats Strandberg
Nu kommer nya Virginia Andrews-filmen
Förutom Stephen King så fanns det en annan författare vars böcker jag upptäckte på 80-talet, när jag egentligen var alldeles för ung för att läsa dem. Det var Virginia Andrews, denna drottning av snaskigt tantsnusk strösslat med gotisk släktskräck. När den nya filmatiseringen av Vindsträdgården sändes på amerikansk tv gjorde DN:s Hanna Fahl en stor intervju med några Andrews-fans, däribland mig.
Nu har filmatiseringen av uppföljaren, Blomblad för vinden som utan tvekan är den bästa och knasigaste boken i hela serien, kommit. Trailern får min inre fanboy att skaka av indignation. VAR ÄR RIDPISKAN? Ska de låta mamma tända eld på mormor istället för att ge Cathy hennes hämnd? Hela grejen med Blomblad för vinden var ju att Cathy var en ytterst tvivelaktig hjältinna. Har de mesat till henne nu? Dessutom läser jag att de tagit bort karaktären Paul, läkaren som tar hand om syskonen Dollanganger när de rymt, och sen blir Cathys älskare.
Tv-kanalen Lifetime ska filmatisera resten av Dollanganger-böckerna, plus boken Älskade Audrina (som i den här ganska fantastiska sågningen kallas för "the worst book in history".)
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #filmatisering #tantsnusk #80-tal
Kommentera
Anmäl textfel
