Anne-Charlotte Östman
Det som göms i snö ...
I Den kalla elden kör Erlendur sitt eget race. Författaren Arnaldur Indriðason har skalat bort poliskollegerna Sigurður Óli och Elínborg från handlingen. I sin senaste bok på svenska låter han Erlendur gå djupare än tidigare i sin egen personliga tragedi: den yngre brodern Bergur som kom bort på fjället i ett snöoväder. Plötsligt hade han inte kvar hans hand i sin. Det har skapat svåra skuldkänslor.
Två år efter broderns död flyttade han med sina föräldrar från hemmet på östra Island. De sökte glömskan i Reykjavik. Men Erlendur gör återkommande vändor till det nu öde huset. Det är där han har sin bas när han påminns om en ung kvinnas försvinnande under kriget. Han hade hört den historien redan som barn. Matthildur hade liksom Bergur aldrig återfunnits.
Det är inte första gången Indriðason noga analyserar händelsekedjor som går decennier tillbaka. Och försvinnanden har blivit Erlendurs besatthet. Han läser allt han kan komma över om människor som kommit bort. Landskapet är som gjort för sådant. Det är ogästvänligt, kallt, och det stormar.
Erlendur inleder en egen inofficiell undersökning om Matthildur. Han vill inte straffa. Han vill bara komma fram till sanningen.
Det muntliga berättandet för saken framåt. Han går från hus till hus, och det han får höra saknar inte inslag av isländsk folktro på drömmar, gengångare och spöken. Vad ligger det något i?
Det vilar mycket av ensamhet över sökandet. Erlendur är ensam, han besöker ensamma gamla, och ensamma bär de minnen och skuld.
Jag kan inte finna något om att Indriðasons kriminalromaner har filmatiserats. Den här boken skulle bli en riktig rysare på filmduken. Handlingen är egentligen inte dramatisk. Intrigen utvecklar sig långsamt och metodiskt. Men det ena leder till det andra, och till slut är vi framme vid verklig skräck.
Avdelning: Spänning Taggar: #Island
Kommentera
Henrik Elstad
Gift för nybörjare
Halldór bor ihop med Dísa i en lägenhet i Reykjavik. De är inte tillsammans, men har ett band mellan sig som gör att de behöver varandra. Dísa har förlorat ett barn i en trafikolycka och lever ett ganska självdestruktivt liv. Halldór har inte något liknande trauma, men har ändå svårt att ta sig för något. Istället blir han ofta sittande i lägenheten. När Dísa tar hem den giftiga sommarcypressen väcks ett intresse hos honom för hur giftiga växter påverkar människor. Han börjar bl.a. experimentera på sig själv genom att koka te på sommarcypressen. Hans verklighetsbild börjar vackla, han blir instängd i lägenheten utan möjlighet att ta sig ut och har svårt att hantera förhållandet till Dísa.
Eiríkur Örn Norðdahls roman om Halldór, Dísa och hennes relation till genusvetarstudenten Högni, är en fantastisk berättelse om tre människor som lever självutplånande liv, men kämpar för en tillvaro som de kan greppa. Språket innehåller en känsla för detaljer och en något sarkastisk form av humor. Eftersom jag vet att författaren är islänning till ursprunget så tycker jag mig se vissa likheter med andra isländska berättare, t.ex. Hallgrímur Helgason. Huvudpersonerna lever vardagliga liv, men hamnar också i tillstånd av existentiella funderingar.
Det spelar ingen roll hur man kämpar, man slutar alltid där någon annan har tänkt att man ska sluta, där likaväl som någon annanstans, någon helt annanstans än man själv tänker sluta. Föreställningen om att man råder över sitt eget liv är ren idioti, så galen att det gränsar till något slags autistiskt tillstånd att hålla fast vid den. De variabler som kommer in och styr varje individs liv är så oändligt många, och mycket få av dem har någonting med individens vilja att göra.
Emellanåt blir Halldórs upplevelser ganska drömlika och som läsare vet man inte alltid om man befinner sig i romanens verklighet eller i hans fantasi. Giftet som han brukar gör att själva berättelsen blir hallucinatorisk.
Gift för nybörjare fick jag ur författarens hand på Bokmässan och det är jag tacksam för. På det sättet upptäckte jag ytterligare en isländsk berättare som jag gillar!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Island #relationer #recension
Kommentera
Henrik Elstad
Frostnätter
I en sommarstuga vid en insjö på Þingvellir hittas Maria som har hängt sig i en av takbjälkarna. Hon har varit deprimerad sedan moderns död och det finns inget som verkar onaturligt med hennes död, om än tragisk. Kommissarie Erlendur Sveinsson får ett kassettband av en väninna till Maria som är en inspelning från en seans. Känslan efter att ha hört bandet får Erlendur att inleda en egen undersökning kring Marias död. Det visar sig att hon har varit mycket intresserad av livet efter detta och ifall döda släktingar kan visa sig för de levande.
För Erlendur handlar polisarbete mycket om att hitta ledtrådar i de inblandades historia. Så även i detta fall. Marias pappa föll i sjön när hon var tio år och mycket tyder på att hela sanningen om faderns död inte kom fram då. I samma veva som Erlendur börjar nysta i Marias liv återkommer några tidigare försvinnanden i hans medvetande. Olösta mysterier där de anhöriga inte har kunnat sluta hoppas gör att Erlendur åter får brottas med sina minnen från barndomen, då brodern dog på fjället i ett snöoväder medan han själv klarade sig med nöd och näppe.
Erlendur är en trivsam, mänsklig polis med ett bekymmersamt förhållande till sina barn och före detta fru, som han motvilligt träffar i denna bok. Demonerna från barndomen lämnar honom aldrig och påverkar det mesta han gör i sin tjänsteutövning. Denna gång blev jag inte lika berörd av berättelsen som i tidigare böcker. Troligen beror det på att man inte på samma sätt lär känna karaktärerna, vilket Arnaldur annars brukar lösa skickligt. Dessutom är det en ganska förutsägbar och inte så spännande historia om människors sökande efter svaren på vad som händer i livet efter detta.
Avdelning: Spänning Taggar: #Island #recension
Kommentera
Henrik Elstad
Änglarösten
En tillbakadragen vaktmästare på ett stort hotell i Reykjavik hittas halvnaken iförd tomtedräkt och knivhuggen till döds i den skrubb på hotellet som han använder som bostad. Erlendur Sveinsson bosätter sig själv på hotellet för att utreda mordet. Det är juletid och hotellet är fullbelagt med både gäster och personal som kan verka misstänkta. Det visar sig att vaktmästare Gudlaugur var en stor barnstjärna fram till dess att målbrottet förstörde hans sångkarriär. Hans drivande pappa hade svårt att smälta misslyckandet och resten av Gudlaugurs liv.
Hemligheterna är många i denna berättelse. Gudlaugurs familj, som inte vill veta av honom, visar sig sitta inne med mycket information men är motvilliga till polisens efterforskningar. Hotellets chefer verkar se mellan fingrarna vad gäller allehanda tvivelaktig verksamhet bl.a. prostitution. Erlendur själv gömmer många minnen inom sig för sin omgivning. Till dess att han träffar en patolog som får honom att öppna sig. Barndomens trauman väller upp och vistelsen på hotellet blir någon form av terapi för honom.
Arnaldur Indriðason är verkligen en deckarförfattare som lyfter sig något över mängden. I denna bok är det karga isländska något nertonat men finns som en bakgrund. Kulturens och sagornas ö visar andra sidor som inte är lika vackra. Karaktärerna känns äkta med alla sina sidor och även om Erlendur passar ganska bra in i mallen för deckarpoliser; ensamvarg, grubblare med relationsproblem, blir det inte uttjatat. Upplösningen av mordgåtan är väl inte så originell, men tillräckligt för att tilltala även en ganska van deckarläsare.
Avdelning: Spänning Taggar: #Island #recension
Kommentera
Henrik Elstad
Stormland
Berättelsen om den självutnämnde profeten Böddi, eller Bödvar H. Steingrímsson, börjar med att han får sparken från sin tjänst på gymnasieskolan i byn Saudarkrokur på norra Island. Det ger honom mer tid till att skriva krönikor på sin blogg ”Stormland” som delar namn med Böddis hem. Han bor med sin mamma som är storkonsument av TV, vilket fyller den kulturella idealisten med frustration. Hans krönikor är vassa, spydiga påhopp på personer och samhället. Han ser sin by och sitt land fördärvas av ytlig mediekonsumtion, skräpmat och liknöjdhet. Detta trots Islands stolta historia och kultur. Böddi är en pessimistisk revolutionär med en vurm för den tyska romantikens kultur efter tio års studier i Berlin.
Han var den orakade typ som man då och då träffar på i det mörkaste hörnet av baren och börjar diskutera de yttersta ting med. Och allting han säger är så sant och riktigt och läggs fram på ett så klart och enkelt sätt att man förundrar sig över att en sån person inte är rektor för universitetet eller statsminister. Men genast när man kommit över på andra sidan gatan och ser honom på avstånd står det klart för var och en att han tillhör de besvikna. Helt oberoende av anlag, utseende och intelligens har livet kommenderat in honom i den kategorin; han är brännmärkt av bitterhet för all framtid; en panelhöna. I ett större samhälle hade Böddi givetvis varit förstklassigt material till en högintelligent massmördare men här i landet fanns det ingen mordtradition. Istället fimpade han cigaretter.
Böddi upplever många stora förändringar under det år som boken skildrar, omvälvningar som han har svårt att hantera. Han förlorar sitt arbete, får ett nytt, förlorar en stor kärlek, hittar tillfälligt en annan - som föder hans barn, förlorar sin mor och sitt hus. Det som finns kvar är bloggen och hans kall att öppna ögonen på den isländska befolkningen. Krönikorna innehåller en ordsvada som är oemotståndlig, liksom resten av berättelsen om Böddi. Det är en känslomässig historia med ett sluttande plan mot en ganska kaotisk upplösning. Helgason använder också mycket svart humor och låter karikatyren Böddi pendla mellan litterära referenser och plumpa utfall mot sin omgivning. I kombination med den isländska miljön och det sömniga landsortslivet blir Böddis cynism en hissnande politisk satir av det isländska samhället. Dessutom kryddas det emellanåt både med underhållande scener och one-liners:
Om sex är Hitler är kärleken Bush: ytlig, dum och full av felsägningar. Men bestämmer ändå allt.
Island fascinerar och överraskar ofta. Dess historia är rik på sagor och skrönor. Detta är också en sådan om än något annorlunda. Jag skulle tro att den då och då ursinniga språkdräkten och Böddis karaktär gör att man kan tycka att detta antingen är riktigt bra eller ganska usel läsning. Men jag gillar det, språket tilltalar och Böddis förvandling är både intressant och lite skrämmande.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Island #recension
Kommentera
Henrik Elstad
Med skälvande tårar
Några saker som Island är känt för: forntida sagor och legender, vildsint natur, brottning, nationalromantik, språkvård, frimärkssamlande (nåja) och på senare tid deckare. Alla dessa ingredienser finns med i denna egendomliga roman av Sjón. Det är en mytologisk berättelse om islänningar och de som möter det isländska utifrån.
Leo Löwe är en tjeckisk jude som flyr till Island med en hattask där en liten pojke i lera ligger. Med hjälp av getmjölk och guld som han ska återfinna kommer pojken Josef, som är bokens egentliga berättare, att födas och bli mänsklig. Guldet stals på den äventyrliga båtfärden över Atlanten och Leo får hjälp av en svart amerikan som gömmer sig på ön och en rysk ambassadör.
I romanen får man som läsare bl.a. reda på varför islänningar är så engagerade frimärkssamlare och vad varulvar äter. Dessutom ingår en mordhistoria, men man ska inte lura sig till att detta är en deckare. Även om mordgåtan ingår och det i undertiteln sägs att det handlar om ett brott så är det ingen spänningsroman i den vanliga bemärkelsen.
Huvuddraget i boken är att diskutera islänningars självbild och hur icke-islänningar betraktas. Författaren förmedlar en viss självgodhet hos islänningen som präglar nationalism hos vissa. En nationalism som man bör göra upp med. Bland annat jämförs islänningarna med judarna som Guds sändebud på jorden och utstötta i den danska gemenskapen. Genom Löwes anekdoter om ansökan om medborgarskap och språkstudier skildras det isländska sinnelaget med viss satir. Så här beskriver Löwes språklärare isländskan:
- Det isländska språkets främsta kännemärken är dessa: Det är rent, ljust, vackert, mjukt, starkt, elegant, konstfärdigt, ordrikt – och därför: särdeles väl lämpat för diktning. Detta är respekterade språkvetare världen runt ense om. Om ni vill disputera med dem, så var så goda!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #saga #Island #recension
Kommentera
Anmäl textfel
