Simon Solders
Knausgård-eufori
Året som gått har jag svept igenom Knausgårds Min kamp-serien, med vissa kortare uppehåll för andra böcker. Jag köpte den sista delen för ganska länge sedan, har liksom hållt på den, suktat lite. Passat på att läsa, lyssna och se på Knausgård i intervjuer och recensioner. Helt enkelt byggt upp en tillräckligt stort ha-begär.
Jag har inte hunnit långt men är redanåterigen fast. Jag känner igen så mycket. Knausgård agerar för mig förklaringsmodell för en person i min närhet som stundtals agerar till synes oförklarigt och störigt. Det går sällan mer än ett uppslag innan tankarna går till hen, så slående. Knausgård får mig också att tråna efter saker. Sättet han börjar varje morgon med en stund för sig själv, en kaffe och en cigg på balkongen, hans relation till sina barn, inte för att jag har barn, men det får mig nästan att längta. Har till och med kommit på mig själv med tanken att "det kanske inte vore så illa att röka ändå".
Jag tror också jag blivit imun emot all typ av kritik riktad mot Knausgård. Hans av en del kritiserade avsnitt kring nazismen i del 6 ligger visserligen några hundra sidor fram men jag ser bara fram emot det, särskilt efter Jonas Thentes närmast lyriska recension av boken och avsnittet i fråga.
Så nu va det sagt. Nu ska jag läsa Knausgård.
Taggar: #Trånande #Partisk
Kommentera
Anmäl textfel
