Blogginlägg om asatro
Anne-Charlotte Östman
Varför montera ned de högernationellas myter?
I går hamnade jag öga mot öga med en asatroende. Det var på Historiska museets panelsamtal om vikingar, där jag satt i publiken. John Chrispinsson var en nyfiken och rolig moderator. I övrigt medverkade arkeologen Anna Lihammer som snart kommer ut med en ny bok om vikingatiden, L G Nilsson som projekterar ett vikingacentrum på Djurgården och Gunnar Andersson från Historiska museet som arbetar med en ny, stor vikingatidsutställning som ska turnera i Europa och öppnar i Holland i maj.
Och så var det, enligt programbladet, rådsgoden Martin Domeij från det asatroende Samfundet Forn Sed Sverige som har 300 medlemmar. (Är det särskrivning eller något annat?) På hemsidan presenterar man sig som "ett registrerat trosamfund [stavn!] för utövare av nordisk naturreligion". Man hämtar inspiration från "skandinaviska förkristna traditioner, anpassade till vår tid och våra förutsättningar". Det låter inte alltför frånstötande. Martin Domeij var också en prydlig ung man i stram hästsvans och välansat skägg. (När jag skriver det här inser jag att det måste ha varit hans familj som var med i Från Sverige till himlen som sändes i SVT den 13 april 2011.) Temat för diskussionen på museet var "Vems är vikingen?" Där passade han förstås in.
Chrispinsson frågade om Martin verkligen trodde på Tor, Oden och Freja. Jo, de fanns. Hade han då inget problem med det som hänt det senaste årtusendet? Nej. Asatron har legat under ytan hela tiden. Och ett blot är inget värre än att sätta ut gröt till tomten. På vårblotet i Uppsala åkallar man gudarna, tackar, ber, skålar och offrar mat och dryck.
Martin visste inte vems vikingen är. Vikingen tillhör väl alla. Hans samfund missionerar inte men vill naturligtvis att fler människor ska känna till dem. Han vill att knäppgöksbilden ska försvinna. De som vill bli medlemmar får skriva under på att de delar vårt samhälles värderingar.
När Gunnar Andersson frågar om någon dött i samfundet blir Martin ställd. Ni har väl i alla fall borgerlig begravning? undrar han men får inget riktigt svar. Förmodligen är alla så unga att de inte tänkt på att utarbeta några ceremonier för döda.
Moderatorn vill att panelen säger något om det de skulle vilja uppleva under vikingatiden. Om det fanns en tidsmaskin? Den kvinnliga arkeologen skulle bara vara där och känna in tidsandan. Vd:n för Vikingaliv AB skulle inte ha något emot en riktig vikingafärd med båt och allt. Museimannen skulle inte våga ta chansen. Han tror att det skulle bli obehagligt att hamna bland vikingarna. Inte så mycket på grund av rädslan för våld och hemskheter utan snarare det faktum att han och vikingarna inte skulle förstå varandra mentalitetsmässigt. Intressant. Rådsgoden var inne på samma linje. Han var osäker på om han skulle vilja tillbaka dit.
Anna Lihammar menar för övrigt att hon inte ser något samband mellan sig själv och det som hände för tusen år sedan. Hon är inte formad som person av vikingatiden. Det kan låta som en självklarhet, men icke desto mindre är det så man ofta tänker i förhållande till historien, att den har format oss på något sätt. Och visst, vi lever inte i ett nu utan kopplingar bakåt. Men att vi som geografiskt lever på vikingarnas plats tusen år senare skulle ha något särskilt gemensamt med dem är väl ganska befängt.
En ung man i publiken påpekar att det nog inte heller lönar sig så mycket att försöka dekonstruera de högernationellas myter. Att Karl XII inte var en särskilt bra kung biter till exempel inte på dem. De hittar alltid nya. Jag håller med. Institutionernas kamp mot extrema grupper som vill ta över historieskrivningen är nog inte så produktiv. Men att söka sanning och sprida kunskap är stort nog.
Så till vikingarnas hjälmar: Hade de horn? Nej. Enligt Gunnar Andersson var upphovsmannen till den livskraftiga symbolen en scenograf vid premiären av Wagners Ringen. Hornen sattes på den ondes hjälm.
Avdelning: Fakta Taggar: #asatro #vikingar
Kommentera
Anmäl textfel
