Carl Magnus Juliusson
Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Naturen
Imorse läste jag färdigt Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli (som man annars kan höra bland annat i En varg söker sin pod, tillsammans med Liv Strömquist; på tal om dem rekommenderas deras Håkan-avsnitt om konstnärlig frihet).
Naturen är en bok skriven lite i dagboksform. Berättarjaget åker runt lite i Sverige och världen och ja, träffar människor, ligger med nån, konfronteras med verkligheten och dess tomhet och samtidigt bär på den traumatiska förlusten av att ha förlorat en bror.
Försöker jag se på den utifrån är den kanske lite deppig i ton och innehåll. Men ser jag istället på den inifrån är den så fylld med så mycket känslor som jag någonstans ändå känner igen som tillhörande vardagen och den tristess som den ibland verkar kunna bära med sig.
Känslan känner jag igen även om detaljerna är annorlunda. Varje liv är ju alltid unikt – men känslorna ofta desamma.
Men hur som helst är det ändå inte handlingen som gör Naturen till en läsvärd bok – utan det är bildspråket (förutom skildringarna av berättarjagets känsloliv). Många böcker av till synes det här slaget kan man ofta läsa snabbt som attans; de är skrivna i någon form av lättillgänglig, talande ton som flyter som ett vattenfall.
Naturen fick mig istället att hela tiden stanna upp i läsningen, börja om från början, läsa om och tänka om. Trots det ungdomliga och talande språket innehåller romanen ett så unikt bildspråk och ett så både individuellt och särpräglat sätt att skriva liknelser på att man blir lite tagen på sängen.
Jag hade tänkt plocka ut några exempel, men jag orkade inte sluta läsa och skriva ner dem när jag höll på att läsa, utan tänkte hela tiden att ”jag gör det sen”.
Nu hittar jag inte dem jag tänkte på – men ni får ta mig på mitt ord!
Taggar: #känslor #bildspråk
Kommentera
Anmäl textfel
