Arga Bibliotekstanten

Den förlorade sonen

Gud vilken tur, jag var riktigt orolig där ett tag. Not"

Den där märkliga missuppfattningen att vi har total koll på vilka som är inne på biblioteket (och dessutom automatiskt vet vem som är släkt med vem.)

Stressad man kommer in i biblioteket. Han talar högt för sig själv, går runt en stund och kommer sen fram till mig:
-Hörru, har du sett min son?
-Nej...? Hur gammal är han? frågar jag eftersom jag tänker mig att han kan finnas på barn- eller ungdomsavdelningen.
-24.
-Ok... Men har du tittat om han sitter vid någon av datorerna?
Det har han. Jag föreslår andra ställen där sonen kan tänkas uppehålla sig men han påstår att han letat ”överallt”.
-Vad ska jag göra? frågar han och ser lite uppgiven ut.
-Är du helt säker på att han är här då?
-Tja, man börjar ju undra...
-Kan du inte ringa hans mobil?
-Nej men den gick ju sönder när jag kastade den!
-Åkej... svarar jag och väljer att inte efterforska mer i detaljerna runt just det.  Istället föreslår jag att han tar ett varv till och det gör han. Efter ett par minuter ser jag honom gå mot utgången.
-Jag hitta han, ropar han till mig.

Gud vilken tur, jag var riktigt orolig där ett tag. Not.

Kommentera