Sara Lövestam

Saker som jag inte visste om att vara publicerad författare innan jag blev publicerad författare, del 1

Man känner plötsligt att den här boken egentligen handlar om att existera, vad det gör med en människa att bara finnas till hälften, vad det är att finnas för någon annan och vad det är att äga sin verklighet"

Att vara författare är att formulera snabba sammanfattningar.

”Vad handlar boken om”? var den första frågan jag fick av en journalist, i mitt fall bara minuter efter att det antagits av förlag (mer om det en annan gång). ”Eh", svarade jag ungefär. "Ja, den handlar om att vara annorlunda, kan man säga. Att förhålla sig till det som gör en annorlunda i andras ögon liksom.” Journalisten tittade på mig, frågade en gång till som om jag inte hade hört: ”Men vad handlar den om?”

Det tog något halvår att lära mig: Journalisten undrar inte vad som är mitt tema, mitt underliggande grubbleri eller min analys av vad jag har skrivit. Åtminstone inte om hen inte frågar just det. Hen vill veta vem som är huvudpersonen, vad huvudpersonen gör och vad som är historiens konflikt. Helst på en enda utandning.

Fem år senare gör jag det i sömnen. Reducerar min bok till en person och en intrig. Det låter så här:

Udda (2009)
En man med amputationsfetisch möter sträv partikelverbsforskare, vilket kompliceras av mötet med hans väninna, den lesbiska playern Lelle.

I havet finns så många stora fiskar (2011)
En femårig pojke i dysfunktionell familj i Jämtland utsätts för allt större faror, medan en person mitt emot förskolan iakttar från sitt fönster.

Tillbaka till henne (2012)
En bitter brud i nutid hittar fyra prylar från sekelskiftet, som leder henne till rösträttskämpen och lärarinnan Signes liv för hundra år sedan.

Hjärta av jazz (2013)
Den mobbade och musikaliska tonåringen Steffi finner på ålderdomshemmet en vän i åttioplussaren Alvar, som på 40-talet åkte till Stockholm för att bli jazzmusiker.

Grejen med verb (2014)
En underhållande bok om grammatik.

Det är svårt att göra det där. En roman är, när man skriver den, inte ett koncept på 140 tecken. Den är öden och perspektiv som man lever med i månader, kanske år. Den är påhittade personer som man börjar bry sig om, som man drömmer om på nätterna och tolkar världen utifrån när man går på en trottoar eller köper en biljett (om huvudpersonen i min kommande roman skulle sitta på tåget där jag sitter just nu, skulle han tolka märket på min medresenärs laptop som att han i alla fall inte är polis). Man inser fler och fler saker om dem, förstår att den där avlidna kusinen nog betydde mer för ens huvudpersons utveckling i tonåren än man trodde först. Man känner plötsligt att den här boken egentligen handlar om att existera, vad det gör med en människa att bara finnas till hälften, vad det är att finnas för någon annan och vad det är att äga sin verklighet.

Lagom till boksläpp får man helt enkelt släppa det där. Det går inte att börja svamla om att "äga sin verklighet" och "finnas till hälften", för då kommer journalisterna att titta sådär på en.

"Jaha", kommer de att säga. "Men vad handlar den om?"

Kommentera /Visa 3 kommentarer