Daniel Gunnarsson

Tomten ge mig bara hårda paket

Då var det den 22:a december, dan före dan före dopparedan. Julen närmar sig med stormsteg. Vad kan då passa bättre än att dela mitt blogginlägg från Vertikals då det har bäring på både julen och böcker.

Tomten, ge mig bara hårda paket...

Så har du några paket kvar att köpa, tänk på att en bok är aldrig fel att ge bort!

P.S. för tips på böcker kolla gärna här på min blogg...

Kommentera

Sara Lövestam

Saker som jag inte visste om att vara publicerad författare innan jag blev publicerad författare, del 3

Att vara författare är att ha ett koncept

Det kan kanske, i vissas öron, låta naivt att inte fatta att saker som ska säljas behöver formuleras som ett koncept. Att inte tänka på vem som är ens målgrupp, att inte planera nästa bok utifrån säljpotential, att inte göra en marknadsplan samtidigt som man bygger en romankaraktär.

Men vi skriver inte för att sälja.

Jag skriver "vi", för det gäller kanske inte alla, men väldigt många författare. Vi började inte skriva för att vi var entrepenörer, utan för att vi kände olika typer av drifter. En drift är att beröra och förföra oss själva och i förlängningen andra. En drift är att bearbeta upplevelser vi varit med om. En drift är att dämpa ångest, en annan är att framkalla glädje och styrka. Vi skriver för att vi roas av våra egna tankar, för att vi reder ut sorg och förtvivlan med hjälp av ord, för att vi har fantasier som drar iväg med oss.

Hade jag varit entrepenör, hade jag sålt uggleholkar med trådlös spionkamera och solpanel. (Jag tror verkligen det finns en marknad. Jag skulle i alla fall köpa en.)

Men jag är en författare, som alltid skrivit mina grejer ur lust och djupt sittande, svårdefinierade behov. När jag hade tråkigt i skolan, skrev jag hisnande berättelser i mina skrivböcker. När jag blev dumpad skrev jag metervis med dagbok för att förstå vad som hände, och förhoppningsvis växa. Grejen med verb är inte resultatet av en marknadsanalys, utan av min fascination för grammatik och ett gäng vilda associationer.

Några som däremot är bra på det där med koncept, är förläggare. De kan tala om för oss varför den jättefina akvarellteckningen inte passar som omslag på vår hårdkokta deckare, varför det vore bra om vi skrev ännu en historisk roman och varför det tänkvärda citatet inte är säljande som titel. 

Och sedan slåss vi lite. Oftast slåss jag mest för min text och mindre för det andra, för det är texten jag är expert på. Jag vet vilken känsla den springer ur, och jag vet att den känslan inte får förstöras, för det är den som ska ta med läsaren på en svängom. Är texten för anpassad, blir svängen tristare. En bra förläggare förstår det. Själv förstår jag att jag inte kan tänka i koncept, medan Marknaden gör det, och att produkten av min kreativa process har större chans där ute om en förläggare och en marknadsförare får paketera den. 

Det är en sorts dragkamp, det där, och ur mitt perspektiv kan marknaden aldrig vinna. Så fort jag börjar anpassa mitt skrivande efter den, blir mina texter nämligen sämre, och något väldigt kraftfullt i mitt inre sparkar bakut och får mig att börja skriva något helt annat. Som en grammatikbok där konjugation 4 jämförs med överklassen, där transsexualism föräras ett kapitel och kissnödiga engelsmän och lustiga krabbor är självklara inslag. 

"Vem är målgruppen för Grejen med verb?" är frågan jag fått otaliga gånger av journalister, och det finns inget svar. Jag har ingen målgrupp, ingen försäljningsplan, ingen marknadsanalys, när jag skriver. Och ändå har Grejen med verb legat på Bokustoppen i flera veckor, ändå har förlaget redan fått trycka upp en ny upplaga, ändå väntar 49 tålmodiga personer i kö på Stockholms stadsbibliotek och ändå ringlar signeringsköerna ibland ända ut på gatan.

Jag tar det som en påminnelse, när Marknaden försöker pracka på mig sanningar och avkräva mig koncept: Jag kom inte hit för att jag skrev vad andra ville läsa. Jag kom hit för att andra ville läsa det jag skrev.

(Med andra ord har jag fortfarande inte lärt mig att jag måste tänka i koncept. Mina två föregående romaner är historiska romaner, och jag vet att det vore så himla lämpligt om nästa också var det. Men det tilltalar inte min kreativitet, alltså skriver jag en spänningsroman i nutid. Som ändå inte kvalar in som deckare. Läs föregående mening en gång till. Alltså, jag suger på koncept.)

Kommentera