Anne-Charlotte Östman

Bok- presentation:	Heligt år : en vandring genom kyrkoåret
Författar- presentation:	Peter Halldorf

Brödunder och bebådelse

När Jesus i Matteus fjärde kapitel frestas av djävulen att förvandla stenar till bröd står han emot. Det är inte en magiker han vill vara. I Johannesevangeliet kapitel 6:1-15 följer tusentals människor Jesus som sett att han kan bota sjuka. Han vill ge dem att äta. Lärjungen Andreas visar då på en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Jesus samlar folket i gräset och delar ut till dem som ligger där. Alla blir mätta, och det blir över. Här använder sig Jesus av människor för att dela ut bröd på en mer vardaglig nivå. Längre fram i kapitlet säger han att han är livets bröd. Där beskrivs nattvarden och dess betydelse.

Peter Halldorf skriver i Heligt år att Midfastosöndagen är en rastplats mitt i den intensiva fastetiden. Från vår egen kamp riktas fokus mot honom som fullgör vad vi inte förmår. Fredrik Modéus, präst i Svenska kyrkan, följer i sin bok Konturer av tro (Verbum) kyrkoåret med anknytning till sitt eget liv. Han känner igen sig i längtan efter under. Han ber Gud lägga i honom ett aldrig så litet löfte om att han finns. Men i nattvarden har vi redan det yttre tecknet på en försoning som alltid gäller. Samtidigt är brödsbrytelsen en uppmaning till solidaritet. Samhällets resurser ska räcka till alla.

Mitt under fastetiden firas Jungfru Marie bebådelsedag. Det beror naturligtvis på att det är nio månader till jul då Jesusbarnet ska födas. I år tränger denna dag undan femte söndagen i fastan. Den violetta liturgiska färgen byts ut mot den vita.

Maria är både Gudabärerska och Gudaföderska. Därmed har festdagen två aspekter, skriver Halldorf. Den ena är vår vördnad för Guds moder. Hon är välsignad och benådad mer än andra kvinnor. Den andra sidan gäller oss andra genom att Jesus andligen tar sin boning i oss för att födas genom oss.

Halldorf menar att i varje kristens liv sker bebådelser, ögonblick när Herren uppenbarar sig för oss och låter oss känna hans vilja. Det blir utgångspunkten för ett samtal i samtalet i vår bibelgrupp. En modig kvinna frågar oss andra hur vi upplever Gud. Själv känner hon inte det himlastormande som hon vill eller tror att man ska känna. Det handlar mer om trygghet. Någon uttrycker en stark kärlek till Gud. De flesta är tysta. Jag säger något lamt om att det är väl olika för alla och att det beror på var i livet eller processen man befinner sig. Jag skulle ha sagt att när jag var sjuk ropade jag: Herre min Gud, hjälp! Nu när jag är frisk och kan känna glädje är det lätt att ropa: Tack Jesus! Det är min relation till det gudomliga.

Jag har svårt att bekänna min tro inför mig själv eller andra.  Jag har tidigare sagt att jag tar nattvarden. Jag svarar med en troshandling i stället för med ord. Så bekräftande då att läsa de två sista meningarna i Halldorfs bok: "Vi firar inte eukaristin för att vi är kristna. Vi är kristna för att vi firar eukaristin". Nu för tiden lägger jag till att tron är ett frö som gror i mitt hjärta.

Modéus skriver om sitt förhållande till trosbekännelsen. Ibland känner han sig infångad i dess "vi". Han känner att kollektivets snara läggs runt hans hals. Ibland känns det lättare, som en inbjudan att vara med. Ingen kontrollerar om han tror på alltsammans. Han blir i stället nyfiken på det som har hållit länge och vill upptäcka mer.

Att så många saknar Bibeln och liturgin som referenspunkt kommer vi också in på. När det gäller bebådelsen blir jungfrufödseln ofta förlöjligad, men en kvinna säger att hon tror på den. Hon menar att för Gud är inget omöjligt. Själv vet jag inte hur viktigt det är att tro bokstavligt. Men jag tycker att det är tråkigt att det kristna språket inte delas av fler. Det ska förstås inte användas så det krymper och stänger in. För mig berikar det tanken, ger den stadga och en ny dimension. Läs Sara Lidman och Vibeke Olsson så förstår ni vad jag menar!

Kommentera