Blogginlägg om hylllning
Sebastian Lönnlöv
Gunilla Linn Persson - Smultronfälten
I våras läste jag Gunilla Linn Perssons senaste bok, Sagan om mig själv. Det blev en återupptäckt av Perssons författarskap - jag har tidigare fallit pladask för hennes Vännen, läst om flera gånger och skaffat extra ex för att ge bort till riktigt fina människor.
Då, i våras, bestämde jag mig för att läsa Smultronfälten från 1995. Detta beslut föll ganska snart i glömska och jag letade aldrig aktivt, men råkade snubbla över den tunna pärlan när jag kikade i hyllorna Läsesalongen. Smultronfälten fick följa med mig hem och har sedan lästs litegrann i taget under lång tid.
Gunilla Linn Persson är inte bara bra på att se genom barnaögon, hon är också en av få som kan skildra utsatta situationer så att en levande skönhet uppstår i det tragiska.
Gunilla Linn Perssons språkbehandling gör mig lycklig ända ner i tårna. Detta är världen sedd ur barnaögon, ett vanligt skrivsätt som sällan blir så här trovärdigt. Huvudpersonen Nelly är i tioårsåldern, men mot slutet finns ett långt parti där Nelly via en fjäril berättar sin förspråkliga tillvaro som Lillan. Denna del av boken är ännu bättre än den omgivande texten.
Gunilla Linn Persson är inte bara bra på att se genom barnaögon, hon är också en av få som kan skildra utsatta situationer så att en levande skönhet uppstår i det tragiska.
Betyg: 7/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #språkglädje #uppväxt #barndom #hylllning
Kommentera
Anmäl textfel
