Lena Köster

Stilla dagar i kliché

Jag erkänner mig skyldig. Jag har gjort det. Ofta. Vältrat mig i de mest banala klichéerna i såväl tidskrifter som sk kiosklitteratur.

Sunkiga personers sunkiga filmsex i sunkiga stadsmiljöer kan vara något utöver det, som det förefaller vara.
Till exempel intellektuella reflektioner kring ett allmängiltigt tema och/eller stor konst av ett eller annat slag, beroende på om det presenteras som litteratur, bildkonst eller film. Till exempel.
Men romantiska och thrillerinspirerade klichéer i sk kiosklitteratur tenderar sällan att vara mer än just det. Förutsägbara infackade personer och skeenden.
Så hur i all världen kan jag lägga mig i soffan en regnig dag med dels svensk Damtidning (med de lögnaktiga rubrikerna på första sidan och skåpmaten inuti, att inte tala bilderna på folk men inte själva konsten från konstvernissage…) och dels en volym ur Harlequinserien, inköpt på Coop?!
Om jag alltså vill gälla för könsmaksmedveten hyfsat bildad litteraturälskande journalist/författare?!
Är det att låta det sanna jaget sippra ut genom kulturfasadens sprickor?
Ett jag som väljer lättsmält framför tuggmotstånd.
Jag frågar inte för att jag har ett färdigt svar att presentera. Eller ett försvar.
Jag undrar verkligen om jag är riktigt klok, när jag sjunker ner i klichéträsket och läser ut en bok, vars handling är uppenbar så fort de stolpiga huvudkaraktärerna är introducerade.
Andas den här texten förakt för lättsmälthetens popularitet? Förlåt i så fall alla ni kränkta, men jag är ju själv likadan, så kacka i eget bo kan man väl, tänker jag.
Vet bara att när jag är trött, sjuk, lite låg och behöver stilla dagar, då är klichéerna en trygghet, en filt att svepa in mig i, en bekräftelse (om än falsk) på att världen är i grunden balanserad och i slutänden beredd att låta individerna leva happily ever after. Så att det finns hopp också för mig.
Jag påstår inte att det är dåligt, inte heller att det är bra, att klichélitteraturen frodas. Skulle antagligen kunna skriva en essä om vad som egentligen förmedlas via varianter av den litteratur, som glassar fram i spåren efter tusentals likadana berättelser.
Det här är en bekännelsetext. Trots mina lyrikhyllor, konstböckerna, essäerna och den allmänna skönlitteraturen i mitt hem, går det att hitta en hel del ytterst lättsmält, massproducerad läsning, som varken ställer frågor om existensen eller kommer med andra påståenden än slutet gott, allting gott.
Ibland behöver jag min tröstnapp, men andra gånger hittar jag andra, mer avancerade njutningar…
 

Kommentera