Mattias Lönnebo

Bok- presentation:	Röd åklagare : en kvinnas berättelse om brott, makt och korruption i Kina
Författar- presentation:	Xiao Rundcrantz

Kulturpolitiken och maktens normer

Kulturpolitik är ett brett område som berör det mesta som gör livet intressant. Litteratur, musik, teater, konst, bibliotek, utbildningsinstitutioner osv.
Det har alltid varit av stor vikt för makthavare att påverka kulturen på olika sätt. I diktaturer inte minst, eftersom kulturen där ska utgöra ett legitimerande av att folkets frihet är begränsad. I Kina så är man livrädd för författare och konstnärer som uttrycker sig det minsta kritiskt mot Kommunistpartiet. I Nazityskland skulle all kultur underkastas partiets människosyn och vara arisk och antijudisk. I kriminella kretsar kan vi hitta exempel på maffiaorganisationer som är mecenater och gärna umgås med kändisar för att få glans och något slags legitimitet genom dessa. Frank Sinatra var en av dessa åtråvärda kändisar.

Läs hela inlägget ...

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Vesna Prekopic

Kultur+Demokrati=Sant

Min förvissning är att kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke förstår att se världen på ett fritänkande och inkluderande sätt"

Vad ska vi ha kulturen till? Det frågar sig Susanna Birgersson retoriskt i en ledartext i Dagens Nyheter, ”Macbeth viktigare än klotter”. Kulturministern skulle sagt ”Stärka demokratin”, eftersom hon också är demokratiminister, menar Birgersson, och så radar hon upp en rad viktiga kulturexempel som hon kan köpa är viktiga för samhället.

Sedan går hon raskt vidare till att kritisera ett nytt kulturforum, Kultwatch, en plattform för kulturanalys och kulturdebatt från ett avkoloniserat, klassmedvetet och feministiskt perspektiv, som vill vidga vyerna för både vad som innefattas av begreppet kultur och hur kulturen kan tolkas.

Susanna Birgersson köper inte detta, utan vill framhäva en hierarkisk kultursfär, där bland annat Shakespeare står stadigt på toppen som ett exempel på ”den förnämsta kulturen”. Den förnämsta kulturen kan peka på det allmänmänskliga, det som klarar att gå bortom tid, klass och etnicitet, menar hon.

Jag kan instämma i lovsången till Shakespeare, men kan också skrämmas av den trångsynta bild av vad som förtjänar epitetet finkultur, eller kultur överhuvudtaget.

I det sista stycket visar Susanna Birgersson ett sådant oförblommerat förakt för förorten och andra kulturformer än det som existerar i hennes egen värld.

” I regeringens kulturbudget har 230 miljoner kronor öronmärkts för satsningar i landets miljonprogramsområden. Fint – men till vad? Låt mig, lite tillspetsat, föreslå kulturministern att hon i stället för att finansiera workshoppar för graffitimålare lägger pengarna på att ta Shakespeare till betongförorterna.”

Jag blir faktiskt mållös inför detta klass- och kulturförakt. Varför måste vi polarisera? Stad mot förort. Högt mot lågt. Graffiti mot konst. Och vad säger att makten ska ut i orten och strössla med pengar där de antas göra mest nytta? Vad sägs om att ge pengarna och makten direkt till orten?

Min förvissning är att kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke till skillnad från Susanna Birgersson förstår att se världen på ett fritänkande, vidgat och inkluderande sätt. Rentutav demokratiskt. Där både Shakespeare och Banksy får plats.

Susanna Birgerssons ledare i DN 3/11 2014: http://www.dn.se/ledare/signerat/macbeth-viktigare-an-klotter/

Kommentera