Mikael Rapp

Bok- presentation:	En fest för livet
Författar- presentation:	Ernest Hemingway
MP3 CD Finns i lager, 262 kr CD-skiva Finns i lager, 370 kr

Skvallerbyttan Hemingway

Ibland tror jag att det enda som håller mig ointresserad av skvallertidningar är att jag verkligen inte bryr mig om Kungafamiljen, Brangelina eller Kanyedashian (eller vad de nu kallas). Men om jag får höra att det finns en liten bok med skvaller om 20-talets Paris med så intressanta figurer som Joyce, Fitzgerald, Stein och Pound och co. kittlas nog ändå mitt sug efter lite skvaller. Även om det inte är dagsfärskt.

Hursomhelst finns det en sådan bok i form av En fest för livet av Ernest Hemingway. Den har jag sysselsatt mig själv med ett par dagar såhär under senvinter-förkylningen. Nu ska det sägas att jag gillar Hemingway.

Okej, visst, Farväl till vapnen var verkligen ingen höjdare. Har ni sett Silver Linings Playbook? Klart ni har! Ni vet den där scenen när huvudrollen Pat läser klart just den romanen och blir så arg att han kastar ut boken genom fönstret? Exakt så kändes det att läsa klart Farväl till vapnen.

Hursomhelst En fest för livet är en vackert skriven liten memoar som man lätt sjunker in i och romantiseras av men efter ett tag börjar jag känna att Hemingway verkligen fokuserar mycket på att skvallra om det myller av karaktärer som han träffade under sin tid i Paris.
Memoarens kulmen är det, för boken, ganska omfattande kapitlet om Hemingways möte med F. Scott Fitzgerald. Det är någonstans där Hemingways lite stereotypiska (läs: fulare) sidor börjar lysa igenom. Jag menar: att Hemingway kritiserar någon för att vara feminin? Big surprise liksom!
Det gör han hursomhelst. Han har skrivit hela paragrafer om Fitzgeralds utseende. Visste ni till exempel att författaren till Den Store Gatsby hade en mun som hade passat perfekt på en vacker kvinna?

Att Hemingway brukar kallas för Papa av sina fans är rätt känt men att han under sin tid i Paris kallades för ”Hem” får mig att undra om han kanske inte är pappa till Hugh ”Hef” Hefner egentligen.
Känslan efter En fest för livet är alltså lite blandade men trots allt gillar jag Hemingway. Kan vi snälla tjata lite mer om novellen Kullar som vita elefanter liksom?
Hans första och bästa roman Och solen har sin gång tar sig an så bra ämnen såsom omöjlig kärlek, osäkerhet och (överraskning nu utan ironi) förlorad maskulinitet. Han är fortfarande okej i min bok.

Kommentera