Blogginlägg om naturlyrik
Sebastian Lönnlöv
Två diktsamlingar av Olle Orrje - Poesirädda bör hålla avståndet
Såhär skrev jag på nu insomnade Dikt 360 om Olle Orrjes diktsamling Avstamp i det blå:
"Jag snubblade över Olle Orrje för några år sedan, i en liten bokhandel på skånska landsbygden. Jag köpte den tunna volymen Tomhänt, läste samma dag och gjorde så många understrykningar att jag kände mig tvungen att köpa ett nytt exemplar. Sedan dess har jag läst fler verk av Orrjes penna och det mesta har hållit en hög nivå."
"Olle Orrje skriver en naturlyrik med mycket inslag av människa. Han är de små händelsernas iakttagare och de små känslornas poet. Gång på gång visar Orrje att det triviala är långt ifrån banalt. Denne ganska okände lyriker har en förmåga att ladda det enkla med betydelse. Han kopplar ihop naturens landskap med själens landskap och presenterar det hela i ett diktens landskap: en trippelexponering som ger djup åt okonstlade iakttagelser."
"Olle Orrjes dikter är fria, inte bara till formen utan ändå mer i känslan. De når mig som en gåva – inte någon märkvärdig present, men överräckt med så oförfalskad givmildhet att det enkla växer."
Dessa ord stämmer väl in även på de två diktsamlingar av Orrjes hand som jag hittade på en loppis för någon vecka sedan. Hav av himmel och Sommar i september heter de och redan titlarna skvallrar om att det rör sig om naturlyrik och så kallad "centrallyrik". Det här är inte Olle Orrjes bästa diktsamlingar, men de är helt okej bra. Några utdrag:
Solen slår av en frätande ljjus ton
som för att väcka oss ur slummern.
Fastnaglad
i det blänkande skimret
från den putsade fasaden
ser jag dammet yra
inför vårens blänkande moln.
Världen blir plötsligt ett.
En knivspets i solen.
("Vår vid Zinken I" ur Sommar i September)
Vi lever av ljus.
Fåglarna hämtar sina
språng
på andetagens hav
som om evigheten fick sitt vatten
ur urholkade träd.
Fåglarna hämtar sina
språng
på andetagens hav
som om evigheten fick sitt vatten
ur urholkade träd.
Kvistar gnager mot klippan.
En vandring i minnets mörker.
Det är som att söka en stig
över berget.
(Ur "Istanbul" ur Sommar i september)
Vi knyter skorna
avbryter varandra
stänger dörrarna.
Vädret vandrar förbi.
Vädret vandrar förbi.
Våra ansikten
fladdrar som
fjärilar.
Andningen döljer stora
Andningen döljer stora
skogar.
("Vädret vandrar förbi" ur Hav av himmel)
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #naturlyrik #natur #loppis
Kommentera
Anmäl textfel
