Kristina Hård

Under tiden på andra sidan klotet

Det känns som för en evighet sedan, men avstånd och väderslag kan göra så, röra om ens tidsuppfattning"

Jag landar på Osakas internationella flygplats och tar tåget in mot storstaden. Småbyar, hus, gårdar möter varandra, svischar förbi tågfönstret. Tåget passerar småstationerna utan att stanna. Husen tar aldrig slut och förbinder den ena bebyggelsen med den andra. Det som förut var avgränsade och egna småbyar är ett böljande husgytter där endast småfält och vattendrag skvallrar om gamla gränser.

I lördags var jag i Stockholm och pratade om utopier behövs på Science fiction bokhandeln i Gamla Stan. Vi var sex av författararna till antologin Andra Världar – tio nya utopier som var där. Jesssica Shiefauer, Anders Fager, Johan Ehrenberg, Andrea Lundgren, Boel Bermann och så jag. Jag vet inte om vi kom fram till att den utopiska berättelsen behövs, det fanns flera syner på vad en utopi är, men att utopin behöver något att ta spjärn mot för att fungera berättartekniskt var vi nog rätt överens om. Eller som Jessica Shiefauer formulerade det (även om jag inte kommer ihåg det ordagrannt): I utopin måste det finnas lite dystopi, liksom det i dystopin alltid finns någon liten ljusning.

I min novell Dykplats Lund förflyttar sig huvudpersonen över forna sydpolen, från ett klimat till ett annat: "Det känns som för en evighet sedan, men avstånd och väderslag kan göra så, röra om ens tidsuppfattning."

Och här sitter jag på ett tåg i Japan. Utanför är det svensk sommar i temperatur och Science fiction bokhandeln och höst i Stockholm känns som för en evighet sedan. Nästan som om det som hände inte hänt.

Kommentera

Kristina Hård

Andra bokens dilemma

Det är väldigt annorlunda att skriva på del två i något som är tänkt att bli en trilogi. Jag måste hålla i huvudet det som hände i första boken, samtidigt som det fortfarande ska finnas ett liv efter boken jag skriver nu, alltså ytterligare en bok. Jag måste också fånga upp och dra med mig allt jag lämnat bakom mig i Kleptomania. Än en gång måste karaktärerna (de som fortfarande är vid liv) få en chans att säga sitt, men ändå inte sätta punkt! Svårigheten är att jag liksom dumpade dem i olika tidslinjer i Kleptomania, hur schyst var det mot mig själv och mot mina karaktärer egentligen? Nu kan jag inte bara lämna dem för vind och våg. Det är också många beslut som måste tas och tas hänsyn till. Allt jag hittade på i bok 1 kommer jag inte undan, och allt jag skriver nu vet jag kommer att påverka del 3. En annan sak jag också lärt mig, det är hopplöst att skriva om vintern när vi har en av de snöfattigaste vintrarna i Skåne på länge. Jag skulle behöva åka och sätta mig i en snödriva.

Kort sammanfattat, detta är vad jag har att utgå ifrån: I Kleptomania sker den värsta i tågolyckan i mannaminne ute i ingenstans. En man överlever och påstår att han inget minns, men blir sedan vansinnigt rik. Nästan femton år senare rullas den verkliga historien upp när han bekänner för Ingra från Skatteverket om vad som egentligen hände där inne i mörkaste skogen, vilka som faktiskt överlevde och vad han hittade. Eller om det kanske var något som hittade honom? Allt får hemska konsekvenser för Sverige.

Nu är jag där, vid de hemska konsekvenserna.

I efterordet till Kleptomania skriver jag att alla berättelser har sina egna historier. Historien som ligger till grund för Kleptomania kommer från när jag var tonåring. Den fanns med i en hemmasnickrad seriealbum/popup-bok (där specialeffekterna var klart inspirerade av Tintin Månen tur och retur som även fanns som popup). Sedan har den tagit en lång väg från det, till oigenkännlighet, men nu när jag skriver på tvåan så kommer den åter upp till ytan. Det är märkligt hur något kan bita sig fast så hårt. Fortfarande skulle inte någon annan känna igen sig i det jag använder, men inspirationen förföljer mig.

Jag letade upp mitt gamla orginal. Vad pekpinne-Pinocchio har där att göra har jag faktiskt ingen aning om? Undrar hur jag tänkte där ...

Kommentera