Carl Magnus Juliusson
Claude Lanzmann på Göteborgs internationella filmfestival
Göteborgs internationella filmfestival rör sig mot sitt slut för iår. Och för mig var det med ett minnesvärt slutackord. Igår var jag nämligen och såg Claude Lanzmanns senaste – mer än tre och en halv timme långa – dokumentärfilm The Last of the Unjust.
Nästa år fyller Lanzmann 90 år. Han är vad man kanske skulle kunna kalla en riktig klassisk fransk intellektuell – såväl filmregissör som journalist och författare. Han tillhörde den närmaste kretsen runt Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir och var också den som kom att efterträda den senare som chefsredaktör för tidskriften Les Temps Modernes. Men kanske är han mest känd för sin nio och en halv timme långa dokumentär Shoah från 1985, vilken tog honom 10 år att göra, och som visades på bio här i Göteborg förra året.
Kännetecknande för Lanzmanns dokumentärer är att stor vikt läggs vid det talade ordet. Gemensamt för både Shoah och The Last of the Unjust är vittnesmålen om Förintelsen; subjekten intervjuas under lång tid, tillåts att tala till punkt, utveckla och att återkomma till samma teman om igen, utan att behöva stressa. Det är personligt och djupt gripande.
Shoah är verkligen en dokumentär som tränger in under huden på en för att stanna. Och ja, längden spelar roll. Orden finns även utgivna i bokform, med förord av Simone de Beauvoir, och har bland annat översatts till svenska.
I The Last of the Unjust får vi se en intervju som Lanzmann gjorde 1975 men aldrig släppte – kanske på grund av att att innehållet skulle kunna ha ansetts så kontroversiellt att det fanns en risk för att det som egentligen sades skulle bli överskuggat och hamna i skymundan för ideologiska ordkrig.
Under en vecka intervjuar Lanzmann Benjamin Murmelstein, den enda överlevande från det judiska äldre-rådet i koncentrationslägret Theresienstadt. Under flera år arbetade han nära Eichmann själv innanför väggarna på koncentrationslägret.
Det judiska rådet har efter kriget anklagats för att ha samarbetat med nazisterna. I intervjun får man ta del av långa redogörelser för organisationen, vad han var tvungen att bevittna och problematiken en person som Murmelstein befann sig i, som mellanhand mellan judarna i lägret och nazisterna som skötte det. Resterande medlemmar i rådet blev alla mördade av nazisterna en i taget. Murmelsteins vittnesmål är därmed helt unikt.
En annan intressant del av intervjun med Murmelstein är hans direkta relation till just Adolf Eichmann och hans personliga inblick i hans sätt att vara och arbeta. Hans mening är tvärtom Hannah Arendts teori om ondskans banalitet – vars giltighet dock inte nödvändigtvis står och faller på punkten om Eichmann var en djävul eller en byråkrat – och som föddes ur de hektiska debatterna kring rättegången 1961. Enligt Murmelstein var Eichmann trots allt en ”demon”.
Nästa projekt för mig blir nu att att läsa (för detta är ju trots allt en litteraturblogg) Lanzmanns självbiografi Haren i Patagonien från 2012 och som nu kommit på svenska.
Taggar: #Förintelsen #film #vittnesmål
Kommentera
Anmäl textfel
