Carolina riktigt uppretad på pappa Åberg
Alldeles nyss hade jag sagostund för ungefär tio stycken barn i 3-4-årsåldern. Vi fick en laddning nya böcker till biblioteket häromdagen, så jag plockade tre av dem till sagoläsningen. Wirséns "Vem är sjuk?", Jon Klassens "Jag vill ha min hatt!" och så senaste boken om Alfons Åberg "Skratta lagom! sa pappa Åberg". Wirsén och Klassen läste jag snabbt igenom innan för att kolla om nivån var OK och att det inte var för hemskt i Klassens bok där björnen faktiskt käkar upp kaninen, men bägge böckerna passerade Carolina-censuren. Alfons Åberg var ganska lång så jag bara tog den eftersom Alfons Åberg-böcker liksom är bra högläsningsböcker, vet man ju.
Eller inte, skulle det visa sig.
Sitter alltså och läser för barnen om hur Alfons och Milla bygger upp jättefina kulisser för ett kommande "stjärnornas krig fast på riddartiden". Det är kartonger, smyckesskrin, skattkartor och mycket jobb. Nämligen ska "storkusinerna" Bing och Benny komma och då ska leken sätta igång. Bing och Benny kommer, men har med sig en ny mobil, och en slags radiostyrd stridsvagn som de kör runt med och de är inte alls intresserade av att leka med det som Alfons och Milla förberett. I stället kör de in med stridsvagnen i Alfons rum och kör sönder allt det som Alfons och Milla byggt. Givetvis blir Alfons och Milla galna! De ger sig på kusinerna och skriker och nyper och det blir ett enda kaos av vrål, välta möbler och blomkrukor och elände.
Nu kommer pappa Åberg. Nu ska vi väl reda ut allt och lugna oss på pappa Åberg-vis? Nä, det ska vi inte. Under stigande obehag sitter jag och läser högt för barnen att pappa Åberg anser att allt är Alfons och Millas fel, och att de därför ska ha straff. Straffet ska utdelas i enrum. (vad ÄR ens "straff" och "enrum"? Jag vet - men barnen?). Fortfarande tror jag som läser att allt ska ordnas upp i bästa förnuftighetsanda, att pappa Åberg i "enrummet" ska reda ut med Alfons och Milla vad som hänt och sen själv leka stjärnornas krig med dem för att storkusinerna ska bli avundsjuka där ute. Eller nåt. Men nä, det som sker är att pappa Åberg har en plan. De ska låtsas att pappa ger dem stryk. Han ska klappa ihop händerna och Alfons och Milla ska skrika som om de får ont.
Jamen...nämen....lägg av??!!!
Nu är det riktigt obehagligt att läsa den här boken högt, ska jag säga. Pappa Åberg slår mysande ihop händerna, Alfons och Milla skriker ikapp och utanför dörren hänger Bing och Benny och försöker kolla in i nyckelhålet vad som händer och gotta sig i att det är de andra barnen som får straff och inte de.
Sen kommer pappa, Alfons och Milla ut från rummet, pappa upptäcker att storkusinerna inte städat upp som de skulle göra under tiden straffet utdelades och blir arg igen. Nu ska alltså storkusinerna få sitt straff. De blir riktigt rädda, för de tror att nu är det deras tur att få stryk. Deras straff blir dock att städa upp röran efter bråket och stridsvagnen.
Ingen försonande förklaring till pappans beteende. Inget sensmoraliskt på slutet att det är bättre att prata med varandra i stället för att bråka. I stället är slutklämmen på boken "sen den dagen vill kusinerna också använda huvudet och likna pappa Åberg". Är det bra det? Att utdela summariska straff utan att reda ut hur bråket började? Att låtsas ge två små barn ett kok stryk?
Jag var mycket illa berörd. Jag hoppas och tror att barnen inte riktigt hängde med på vad som hände i boken och att de inte ens känner igen ordet "stryk". Varför, varför finns den här boken? Vad är kul med den? Eller tänkvärt? Jag läste ett inlägg hos Alwildas grymma boktips (hon tok-sågar också boken) där hon funderar på om boken kunde ha handlat om att pappa Åberg minns tillbaka på sin barndom, och liksom återberättat hur det kunde vara då? Men sen lättat finna att "så skulle vi ju aldrig göra idag, eller hur?". Jo, det hade varit bättre. Fast allra bäst hade varit om den här boken inte kommit ut alls.
Jag ser nu i efterhand att det på bokens baksida finns en liten "märkning" där det står "Stor-Alfons - för de lite större". Precis som Soldatpappan är alltså den här Alfons tänkt för större barn. Jag missade att läsa det här, det står inget på framsidan. Undrar hur många andra som missar att det här är en "Stor-Alfons"-bok? Och även om det är för större barn är det fortfarande fullt med stryk och straff och enrum...why??
Jag flyttar tillbaka till det lilla
LitteraturMagazinet är en stor och fantastisk webbplats. Här kan man fastna i timtals och läsa intressanta artiklar och blogginlägg om böcker och författare.
Jag har varit glad och lycklig över att ha haft förmånen att ha min litteraturblogg här. Men jag har senaste tiden känt att det stora formatet inte riktigt passar mig.
Därför flyttar jag nu tillbaka till min gamla blogg Carolina läser... där jag ensam skriver mina spretiga blogginlägg. Vill du fortsätta att följa mig är du hjärtligt välkommen dit!
Avdelning:
Kommentera
Otäcka böcker - de både ger mardrömmar och obehagsrysningar
Jag håller med min LitteraturMagazinet-kollega Henrik Elstad om att Fredagsenkäten ju måste gälla hela helgen? Jag fick nämligen fundera ett tag över några av frågorna och undrar nu vad det är som gör att en slags bok ger mig mardrömmar men ändå är så bra att jag vill läsa om den – medan en annan sorts bok ger mig olustkänsla bara genom sin titel och jag skulle aldrig läsa om den om jag så fick betalt?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #fredagsenkäten #spökhistorier #klassiker
Kommentera
Boken om granapor - finns på biblioteket
Om man i sin lilla koja med egentillverkade pyttesmå möbler och annat pyttigt hittar små varelser täckta med granbarr och med öron som kantareller – vad gör man då?
Dennis och Trollet provar först att leka lite med de små figurerna men de verkar inte nöjda med att bli lekta med. Inte heller gillar de maten Dennis och Trollet försöker ge till dem. De är rätt kinkiga, faktiskt, och envisas med att kalla sig själva ”människor” och Dennis och Trollet för ”stora monster”. Men egentligen verkar de inte ens själva veta vad de är för något och var de kommer ifrån
Avdelning: Barn Taggar: #7-9 #recension #mittemellan-böcker #humor #vänskap
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Melin är liksom helt magisk
Mårten Melin har mutat in en alldeles egen del i svensk barn- och ungdomslitteratur: svensk urban fantasy för barn och yngre tonåringar. Det är Jävla Lucia där Satans dotter börjar i en vanlig högstadieklass, det är lättlästa böckerna om häxan Vera som har köpt sitt trollspö på e-Bay, det är framför allt böckerna om Skogsbingelskolan (Förvandlad, Jag är Love och Pixis bok) där barn med ”speciella egenskaper” går på en särskild internatskola i skogen utanför ett typiskt svenskt litet samhälle.
Melin tar alla möjliga magiska väsen, andar, spöken och oknytt både från svensk och annan mytologi och så låter han dem dimpa ner i svenskt vardagsliv med skola, kompisar, familj och första kärleken.
Avdelning: Barn Taggar: #recension #9-12 #12-15 #urban fantasy #magi #skola #vänskap
Kommentera
Läsupplevelser som förändrar livet
Den här fredagen frågar Viktoria bland annat efter läsupplevelser som förändrar livet i sin fredagsenkät. Har jag någon sådan, då?
Vad läser du just nu?
Jag gottar mig med andra boken i ”A Song of Ice and Fire”: A Clash of Kings (Game of Thrones 2, alltså). Tyvärr har jag nu en period i livet med minimalt med lästid så det går plågsamt långsamt framåt. Jag önskar jag hade två dagar i veckan som var omöjliga att boka in något på, som var helt vikta åt läsning och inget annat. Men jag har inga sådana två dagar…
Avdelning: Taggar: #fredagsenkäten #läsning
Kommentera
Människan som bor i kroppen
Det som lockade mig allra mest med den här boken var själva idén: att huvudpersonen skulle vara någon som inte hade en egen kropp utan bodde i en ny kropp varje dag. Det var precis så fascinerande att läsa om som jag tänkte mig – och på köpet fick jag en hel hög intressanta funderingar.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #kärlek #genus #15-19
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Nu ska jag såga...eller vänta lite här nu..??!
Här satt jag nu och var arg. Jag hade läst de två sista böckerna i serien som på svenska heter "Legenden om Kråkan". Här skulle svavelosas och sablas ner och gnällas, för jag var så besviken.
Men av detta blev intet.
Avdelning: Fantastik Taggar: #recension #sci-fantasy #magi #ungdom
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Spejarens lärling funkar utmärkt som högläsning
Gorlans ruiner är första delen i serien "Spejarens lärling". Det är utmärkt ungdomsfantasy, rapp handling med en hel del humor. När serien kom läste jag de tre första böckerna – hade tänkt läsa hela serien men det kommer hela tiden så många andra böcker som pockar på uppmärksamhet.
Nu började jag om serien från början eftersom barnen därhemma hade eftersökt något som var både spännande och roligt till kvällshögläsningen. Jag kan härmed rapportera att "Spejarens lärling" passar utmärkt till högläsning för lite äldre barn
Avdelning: Fantastik Taggar: #recension #9-12 #12-15 #högläsning #lärlingskap #äventyr
Kommentera
Om John Blund och ondska
Mina goda intentioner var att sätta mig en stund på fredagskvällen och skriva mina svar på fredagsenkäten. Men John Blund ändrade på allt detta. Ungefär vid halv åtta på kvällen seglade han in genom fönstret och började kasta sand på mig och jag somnade som en gris i läsfåtöljen. Två timmar senare vaknade jag med dregel på hakan och undrade var min kväll hade tagit vägen.
#vecka-med-för-lite-nattsömn-och-därpå-två-glas-rödvin-skyll-dig-själv
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #fredagsenkäten
Kommentera
Mellanbok i mellankrigstid
Mellan rött och svart är en helt OK bok, om man betänker hur mycket tid, hur många idéer och händelser den vill få med. Men – när jag har läst den så känner jag att jag hade förväntat mig mer av den.
För det första så var jag väldigt färdig med huvudpersonerna från Brobyggarna och Dandy. Jag HAR redan läst om hur duktiga de tre bröderna Lauritzen är.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #Europa #1900-tal
Kommentera
Biblioteket ska väl vara till för alla?
Lite grann undrar man ju vad det är för klientel som brukar frekventera Ishøjs bibliotek?
Avdelning: Taggar: #humor #bibliotek
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Carolina tycker till om Austen – the sequel
Jag skröt igår om att det var så mycket som gjorde att jag tyckte om att läsa Jane Austens böcker att jag var tvungen att återkomma i ämnet med ett inlägg till. Så nu återvänder jag alltså till Austenland.
Varför gillar jag då så mycket att läsa Austen? Igår skrev jag om alla de fantastiska karaktärer man får lära känna i hennes böcker. Men sen är det detta med miljön de lever i. England, överklass, början av 1800-talet, landsbygd, fina hus, byta om till middagen, promenader i parken och i det vackra landskapet (som liksom finns till för hästar, för jakt och för stillsamt promenerande människor), upstairs/downstairs… Jag upphör aldrig att fascineras av den här världen! Jag älskar ju att läsa om andra världar och främmande miljöer, och det här är så oerhört långt ifrån min egen verklighet att det egentligen är som att läsa fantasy. Minus svärdsfajterna och de magiska besvärjelserna.-KLIPP Drakar finns det dock en hel del hos Austen också. Tänk bara på lady Catherine DeBurgh på Rosings park (i Stolthet och fördom). Eller på sir Walter Elliott i Övertalning.
Ja, ja, ett vanligt argument för att tycka om Austen är att det hon skriver känns så modernt fast det är så länge sedan det skrevs. Det gör det! Hur de tänker och funderar och så, ja. Men deras värld jämfört med min egen moderna? Ta bara det här med vad de håller på med om dagarna. Ingen av huvudpersonerna jobbar. Eller, OK, vi har i just Övertalning i och för sig en hoper sjökaptener i flottan, men de sköter liksom sitt arbete vid sidan av de viktiga händelserna i de här lantlivskretsarna.
Men förutom de uppenbarligen tjänstlediga kaptenerna has det inga som helst arbeten. Dagarna går ut på att gå på visit hos varandra (tja, de har ju inte Facebook så på något sätt måste de viktiga statusuppdateringarna göras), prata med varandra om vad som sades under visiterna, gå på promenader, beundra landskapet, skriva brev till varandra om man bor för långt bort för att göra visiter, gå hem till varandra på middag eller eventuellt bara gå hem till varandra efter middagen för att umgås lite på kvällskvisten. Och hela tiden går allt ut på att konversera, konversera, konversera. Tiden mellan allt socialt leverne övar man kanske på sitt pianospel eller broderar, eller läser (kvinnorna), går ut och skjuter ner lite fasaner från skyn eller läser (herrarna). De eventuella barnen tar någon annan (anställd) hand om. De får möjligen komma in en stund framåt kvällen och artigt säga hej till sina föräldrar. Om de inte rent av går på skola någon annanstans och bara kommer hem till jullovet (och oj, vad stimmigt och jobbigt livet blir då, klagar en av personerna i Övertalning). Maten lagas givetvis av någon annan. Påklädningen också. Städningen ska vi inte bara prata om. Och, ja, ni vet allt det där som fyller åtminstone hela mitt liv – det gör någon annan. Återstår alltså bara det sociala livet.
Visst verkar det fint och lyxigt med allt det där – uppassande, tjänstefolk och lyx. Men tänk om jag själv hade levt då, och med de förhållandena? Jag, som tycker långa släktmiddagar med allmänt hållen konversation är ungefär lika roligt som kroken tandläkaren använder för att rota djupt nere vid tandhalsarna? Jag, som inte ringer upp någon om jag inte har ett direkt ärende av något slag? Visiter för allmänt småpratande, middagar med intelligent konversation, långa kvällar i sällskapsrummet med social samvaro…jag hade verkligen inte stått ut många dagar i Austenland. Möjligen om jag hade arbetat som hushållerska eller bondmora eller något annat ruschigt (fast då hade jag säkert inte kunnat läsa böcker och det hade nog varit ännu värre att stå ut med).
Klart att personerna i boken ältar så mycket vad andra människor säger och tycker, och hur de säger det, och till vem, och i vilken ordning de i ett promenadsällskap promenerar och att en liten dagsuflykt till Lyme kan bli ett helt äventyr när man inte har något annat för sig om dagarna än just det att umgås med andra människor. Jag kan bli lite trött när Austen börjar rabbla vem som ska åka hem i vagn och vem som ska promenera, vem som ska stanna hos en sjukling och vem som ska gå iväg på middag. Det känns väldigt omständligt och jag vill bara skrika att ”jamen hur svårt kan det vara? Just do it!”
Och etiketten! Den kan jag fascineras över hur länge som helst! Vem som ska tilltalas på vilket sätt: Miss Elliott om äldsta systern i Övertalning, Miss Anne eller Miss Anne Elliott om näst äldsta systern. Ers nåd ibland och ers höghet ibland, ibland sir, ibland högvälborne... Och så vet alla i ryggmärgen vilken ordning man ska gå in i och ut ur i rum, beroende på rangordning. Gifta fruar först, i ordning efter börd förstås, och så ogifta kvinnor sedan, i åldersordning. Man baxnar.
Sen lägger jag ner Austenboken ifråga och återgår till vardagslivet i Vismarlöv. Där maten lagas av oss själva (efter det att vi trötta kommer hem från jobbet). Där middagen aväts i sällskap med våra barn, som vi umgås med och uppfostrar alldeles själva, tack så mycket. Och där middagsbordet utan vidare ceremonier lämnas eftersom kvällsaktiviteter väntar. Ordningsföljd när vi tågar ut från köket finns helt enkelt inte. Jag tänker på vårt sociala liv kontra de högtstående konversationerna i Austens sällskapsrum: fredagskväll i Vismarlöv där någon sitter vid TVn, någon med en bok och minst två av oss glor in i någon slags datorskärm. Jag tänker på fysisk aktivitet à la Austen – promenad – kontra vardagsfysisk aktivitet i Vismarlöv – borsta av en snöig bil samtidigt som man stampar med fötterna för att inte frysa sönder och samman.
Austens värld – det är rena fantasyn. Och eftersom jag älskar att fly in i en annan värld när vardagslivet känns lite för vardagligt så älskar jag Austens värld.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #läsfunderingar #Jane Austen #England #1800-tal
Kommentera
Klassikerläsning - Austens Övertalning
Anne Elliott är verkligen körd. Hon är på glasberget. 27 år och ogift – det kommer liksom aldrig att bli någon reda med den kvinnan. Inget bröllop, dömd att vara den negligerade mellansystern för resten av livet. Inte för att hon vill gifta sig med någon – hon blev kär i en kapten Fredrik Wentworth när hon var 19, han friade till henne men hon blev övertalad av sin mors vän att tacka nej eftersom kaptenens framtid var lite osäker. Han blev mycket sårad och drog ut på havet, blev framgångsrik kapten med eget skepp och många pengar. Anne kom aldrig över honom och kan inte tänka sig någon annan.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #klassiker #England #1800-tal
Kommentera
Fredagsenkätsdags!
Viktorias fredagsenkät är tillbaka efter att den vilat upp sig efter helgerna. Vad kul!
1. Vad läser du just nu?
Jag läser Övertalning av Jane Austen. Det är snart dags för vår Austen-bokcirkel som vi har ungefär två gånger om året. Och så lyssnar jag på Och bergen svarade av Khaled Hosseini. Jag har precis bara börjat lyssnandet så har inte mer än konstaterat att Björn Granath har en väldigt behaglig uppläsarröst.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #fredagsenkäten #London
Kommentera
Carolinas fantasy tio-i-topp
Mitt bokliga nyårslöfte gick i stort ut på att jag skulle låta mig själv återvända till fantasyläsandet så mycket jag kunde. Det har alltid varit min favoritgenre, och jag har plöjt ett antal gigantiska luntor genom åren. Senaste åren har jag av olika anledningar inte ägnat tillräckligt mycket tid åt mina älskade fantasytegelstenar men nu ska det bli ändring på det.
Så som en liten inledningsfanfar för alla kommande inlägg om andra världar, listiga trollkarlar, fantastiska svärd med egna namn, ohyggliga monster och ondskefulla härskare presenterar jag här en lista över de fantasyböcker jag tyckt om allra mest.
Avdelning: Fantastik Taggar: #boklistor #fantasy
Kommentera
/Visa 4 kommentarer
Nä, det går inte att hålla räkningen på hur många som dör
A Game of Thrones, första boken i serien A Song of Ice and Fire, är en fantastisk bok. Men när jag ska beskriva för någon vad den handlar om så får jag problem: ”ja...det handlar om...jo..den är väldigt komplex. Väldigt. Och så är det väldigt många personer. Mycket död. Och sex. Och män som gör Viktiga Saker. Det finns också kvinnor som gör Viktiga Saker (eller i alla fall en) men mest är de bara vackra. Eller i vägen.”
Jag ska försöka ta mig samman och göra en något bättre sammanfattning. Ungefär så här:
Avdelning: Fantastik Taggar: #recension #A Song of Ice and Fire #fantasy #drakar #krig #magi
Kommentera
Om att besöka sin barndoms miljöer igen
Lin Hallberg har mer eller mindre uppfunnit en helt egen bokgenre. Det är böcker som handlar om ungdomar någonstans på gränsen till vuxenblivandet och som lär känna sig själva och omvärlden samtidigt som de på något sätt umgås med hästar. Det är definitivt inte hästböcker som de brukar vara, med en Älskad Häst i centrum (och som ju Lin Hallberg är en mästare på att skriva för de yngre barnen – böckerna om Sigge, och om Teddy till exempel). Nej, det här är mer väldigt bra ungdomsböcker som utspelar sig i hästiga miljöer.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #hästar #utvecklingsroman #Argentina #15-19
Kommentera
