Mattias Lönnebo
Giftiga böcker
Det är inte bara den extremt skickliga nobelpristagerskan Aleksijevitjs böcker som ansens giftiga av förtryckarna Putin och Lukasjenko. Nej, inte ens kontroversiella aktuella böcker som den nya svenska thrillern ”Rött Kort av Viktor Kant” kan mäta sig ”Shadows from the Walls of Death” (Skuggor från dödens väggar.) I deckare har förgiftade böcker förekommit, men det finns faktiskt en alldeles äkta förlaga. En bok som rent fysiskt kan förgifta och skada sin läsare.
Avdelning: Fakta Taggar: #gift #arsenik #förgiftning #1800-tal #USA
Kommentera
Lena Köster
Milda makor och makabra mylingar
Flickorna i mammas barnböcker är ofta busiga, vilda, innan de vallas in i den kvinnliga inhägnaden för att föda barn, sköta hushåll och vara milda makor till goda män.
Jag har en skatt: mammas barn-och flickböcker från 1920-talet. Då och då plockar jag fram en alltmer sönderfallande volym och gläds åt ”Trollsländan som backfish”, ”Cowboy Kitty” eller ”Pattys skoltid”.
Det som slår mig är småflickornas relativa frihet under barnaåren före puberteten. ”Hjältinnorna” är kompetenta busungar som kan klättra i träd, rida eller vad som nu råkar vara aktuellt i den ena eller andra boken.
De kommer hem med smutsfläckiga och sönderrivna kläder, får en tillsägelse, men sticker ut och leker med gänget/syskonen igen. Full fart.
Ibland får de sällskap av någon mindre fysiskt försigkommen kamrat, av modellen välklädd och stillsam tös, att reta sig på eller tycka synd om.
Men ödet är oundvikligt. Puberteten, som inte direkt omnämns, konfirmationen, den femtonde födelsedagen – vips är det dags för uppsatt hårt, långa kjolar och värdighet. Ibland får man följa den intressanta kampen för att förvandla en glatt smålortig yrhätta till en elegant behärskad ung skönhet, redo att möta kärleken.
För det är så det blir. Särskilt när en författare skrivit en hel serie med böcker, där första bokens busunge blir till sista bokens kloka moder. I bästa fall med glimten i ögat kvar och ett visst utrymme för egen kreativitet inom äktenskapets ramar.
En av de populära författarna var amerikanska Louisa M Alcott, mest känd för den självbiografiska ”Unga kvinnor”. Den läste mamma, den läste jag, liksom ”En präktig flicka” m fl. Böcker skrivna under 1800-talets andra hälft, förhoppningsvis lästa av unga personer än idag.
Det finns en friskhet här, som känns modern…på ett gammaldags sätt.
Bland mammas böcker finns också sagohäftet Jeanna Oterdahls ”Den bergtagnas dotter”. Det har jag inte öppnat på 30 år. Men när jag gör det, fastnar jag i det och läser flera berättelser på raken. Sedelärande förstås, men för den skull inte att förakta, utan värda begrundan, var och en av dem.
Hur ser dagens etik ut? Till skillnad mot - ? – gårdagens. Hur syns den i barn-och iungdomsböckerna? Finns nog avhandlingar om det.
Herman Hofbergs ”Folksägner med teckningar af svenska konstnärer” från 1882 läste mamma högt ur. Mig veterligen har jag inte själv läst en rad i den. Men det ska jag göra nu.
När det gäller flickböckerna ovan, är det snudd på övertydligt att Pippi Långstrump och dagens ännu starkare och friare flick-karaktärer inte hade kunnat finnas utan 1800-talets och förra sekelskiftets ostyriga jäntungar.
Inget nytt i det. Men det är roligt när man själv ser det!
Vad jag får ut av folksägnerna, vet jag inte ännu. Spöken och mylingar… Kanske hittar jag grunden till motiv i dagens fantasy?
Möjligen är den här texten att slå in vidöppna dörrar, men det kan ju vara ett första steg över tröskeln till sammanhang för mig eller någon annan. Så... häng me’!
Avdelning: Ungdom Taggar: #flickor #pubertet #smutsiga #äktenskap #1800-tal #nutid #Pippi #kvinnofålla #självbiografiska
Kommentera
Carolina Landin
Carolina tycker till om Austen – the sequel
Jag skröt igår om att det var så mycket som gjorde att jag tyckte om att läsa Jane Austens böcker att jag var tvungen att återkomma i ämnet med ett inlägg till. Så nu återvänder jag alltså till Austenland.
Varför gillar jag då så mycket att läsa Austen? Igår skrev jag om alla de fantastiska karaktärer man får lära känna i hennes böcker. Men sen är det detta med miljön de lever i. England, överklass, början av 1800-talet, landsbygd, fina hus, byta om till middagen, promenader i parken och i det vackra landskapet (som liksom finns till för hästar, för jakt och för stillsamt promenerande människor), upstairs/downstairs… Jag upphör aldrig att fascineras av den här världen! Jag älskar ju att läsa om andra världar och främmande miljöer, och det här är så oerhört långt ifrån min egen verklighet att det egentligen är som att läsa fantasy. Minus svärdsfajterna och de magiska besvärjelserna.-KLIPP Drakar finns det dock en hel del hos Austen också. Tänk bara på lady Catherine DeBurgh på Rosings park (i Stolthet och fördom). Eller på sir Walter Elliott i Övertalning.
Ja, ja, ett vanligt argument för att tycka om Austen är att det hon skriver känns så modernt fast det är så länge sedan det skrevs. Det gör det! Hur de tänker och funderar och så, ja. Men deras värld jämfört med min egen moderna? Ta bara det här med vad de håller på med om dagarna. Ingen av huvudpersonerna jobbar. Eller, OK, vi har i just Övertalning i och för sig en hoper sjökaptener i flottan, men de sköter liksom sitt arbete vid sidan av de viktiga händelserna i de här lantlivskretsarna.
Men förutom de uppenbarligen tjänstlediga kaptenerna has det inga som helst arbeten. Dagarna går ut på att gå på visit hos varandra (tja, de har ju inte Facebook så på något sätt måste de viktiga statusuppdateringarna göras), prata med varandra om vad som sades under visiterna, gå på promenader, beundra landskapet, skriva brev till varandra om man bor för långt bort för att göra visiter, gå hem till varandra på middag eller eventuellt bara gå hem till varandra efter middagen för att umgås lite på kvällskvisten. Och hela tiden går allt ut på att konversera, konversera, konversera. Tiden mellan allt socialt leverne övar man kanske på sitt pianospel eller broderar, eller läser (kvinnorna), går ut och skjuter ner lite fasaner från skyn eller läser (herrarna). De eventuella barnen tar någon annan (anställd) hand om. De får möjligen komma in en stund framåt kvällen och artigt säga hej till sina föräldrar. Om de inte rent av går på skola någon annanstans och bara kommer hem till jullovet (och oj, vad stimmigt och jobbigt livet blir då, klagar en av personerna i Övertalning). Maten lagas givetvis av någon annan. Påklädningen också. Städningen ska vi inte bara prata om. Och, ja, ni vet allt det där som fyller åtminstone hela mitt liv – det gör någon annan. Återstår alltså bara det sociala livet.
Visst verkar det fint och lyxigt med allt det där – uppassande, tjänstefolk och lyx. Men tänk om jag själv hade levt då, och med de förhållandena? Jag, som tycker långa släktmiddagar med allmänt hållen konversation är ungefär lika roligt som kroken tandläkaren använder för att rota djupt nere vid tandhalsarna? Jag, som inte ringer upp någon om jag inte har ett direkt ärende av något slag? Visiter för allmänt småpratande, middagar med intelligent konversation, långa kvällar i sällskapsrummet med social samvaro…jag hade verkligen inte stått ut många dagar i Austenland. Möjligen om jag hade arbetat som hushållerska eller bondmora eller något annat ruschigt (fast då hade jag säkert inte kunnat läsa böcker och det hade nog varit ännu värre att stå ut med).
Klart att personerna i boken ältar så mycket vad andra människor säger och tycker, och hur de säger det, och till vem, och i vilken ordning de i ett promenadsällskap promenerar och att en liten dagsuflykt till Lyme kan bli ett helt äventyr när man inte har något annat för sig om dagarna än just det att umgås med andra människor. Jag kan bli lite trött när Austen börjar rabbla vem som ska åka hem i vagn och vem som ska promenera, vem som ska stanna hos en sjukling och vem som ska gå iväg på middag. Det känns väldigt omständligt och jag vill bara skrika att ”jamen hur svårt kan det vara? Just do it!”
Och etiketten! Den kan jag fascineras över hur länge som helst! Vem som ska tilltalas på vilket sätt: Miss Elliott om äldsta systern i Övertalning, Miss Anne eller Miss Anne Elliott om näst äldsta systern. Ers nåd ibland och ers höghet ibland, ibland sir, ibland högvälborne... Och så vet alla i ryggmärgen vilken ordning man ska gå in i och ut ur i rum, beroende på rangordning. Gifta fruar först, i ordning efter börd förstås, och så ogifta kvinnor sedan, i åldersordning. Man baxnar.
Sen lägger jag ner Austenboken ifråga och återgår till vardagslivet i Vismarlöv. Där maten lagas av oss själva (efter det att vi trötta kommer hem från jobbet). Där middagen aväts i sällskap med våra barn, som vi umgås med och uppfostrar alldeles själva, tack så mycket. Och där middagsbordet utan vidare ceremonier lämnas eftersom kvällsaktiviteter väntar. Ordningsföljd när vi tågar ut från köket finns helt enkelt inte. Jag tänker på vårt sociala liv kontra de högtstående konversationerna i Austens sällskapsrum: fredagskväll i Vismarlöv där någon sitter vid TVn, någon med en bok och minst två av oss glor in i någon slags datorskärm. Jag tänker på fysisk aktivitet à la Austen – promenad – kontra vardagsfysisk aktivitet i Vismarlöv – borsta av en snöig bil samtidigt som man stampar med fötterna för att inte frysa sönder och samman.
Austens värld – det är rena fantasyn. Och eftersom jag älskar att fly in i en annan värld när vardagslivet känns lite för vardagligt så älskar jag Austens värld.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #läsfunderingar #Jane Austen #England #1800-tal
Kommentera
Carolina Landin
Klassikerläsning - Austens Övertalning
Anne Elliott är verkligen körd. Hon är på glasberget. 27 år och ogift – det kommer liksom aldrig att bli någon reda med den kvinnan. Inget bröllop, dömd att vara den negligerade mellansystern för resten av livet. Inte för att hon vill gifta sig med någon – hon blev kär i en kapten Fredrik Wentworth när hon var 19, han friade till henne men hon blev övertalad av sin mors vän att tacka nej eftersom kaptenens framtid var lite osäker. Han blev mycket sårad och drog ut på havet, blev framgångsrik kapten med eget skepp och många pengar. Anne kom aldrig över honom och kan inte tänka sig någon annan.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #klassiker #England #1800-tal
Kommentera
Carolina Landin
Bricken och jag funderar över livet
Det är på något sätt skönt för själen att läsa när Vibeke Olsson skriver om Bricken. Ja, hennes liv är svårt och hårt, olyckor drabbar henne och livet på sågverket är ofattbart för mig som jobbar deltid som bibliotekarie och bor i ett litet men bekvämt hus med mängder av hushållsmaskiner som gör allt det där tunga. Men ändå. Det är skönt för själen eftersom Olsson låter Bricken fundera, och låter mig som läsare följa hennes funderingar och känna att vi människor kanske ändå inuti är rätt lika varandra vare sig vi sliter som djur på ett sågverk utanför Sundsvall på 1880-talet eller tassar omkring i fotriktiga skor (nja, Nike Free...) på ett bibliotek i Skåne 2013.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #Sverige #sågverk #arbetarskildring #1800-tal #fattigdom #Bricken #historia
Kommentera
Carolina Landin
En bok som prisas av Austens och Dickens vålnader
På pärmens insida i Constables & Toops kistor och kransar finns det som i vilken bestseller som helst ett antal lovord från olika personer. Men...det är inte vilka personer som helst: "Omöjlig att lägga ifrån sig." tycker Samuel Pepys vålnad, "Vore blott denna skröna ett verk av min egen hand!" önskar Charles Dickens vålnad och "En enastående litterär pärla av en högst infallsrik och fantasifull skribent." är Jane Austens vålnads omdöme. Det finns fler eminenta vålnader som har uttalat sig, och jag blir helt fnissig innan jag ens egentligen har öppnat boken. Sånt här älskar jag!
Avdelning: Barn Taggar: #spöken #humor #London #1800-tal #9-12 #recension
Kommentera
Carolina Landin
Sågverksungen
Bricken är inte ens elva år gammal, men hon jobbar. Och som hon jobbar! Hon börjar jobba vid klockan sex på morgonen (och ännu tidigare om det är sommar) och håller på ända tills åtta på kvällen. Jamen hallå! Tio år! Upp vid halv sex, eller halv fem, varje morgon och kvällsmat vid nio innan det är bums i säng.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Sverige #1800-tal #historia #Bricken #sågverk #fattigdom #recension #arbetarskildring
Kommentera
/Visa 3 kommentarer
Anmäl textfel
