Lena Köster
Portugisisk lyrik briljant översatt
Om solens sperma som trampats av stona i västerlandets vingård diktar Nuno Júdice i Portugal. I en nyutkommen översättning av Marianne Sandels har hans ”Navegacao de Acaso” just landat i svenska boklådor.
Vad skriver Nuo Júdice om, kan man undra efter ”solens sperma”.
Om allt. Eller, det mesta. Om kvinnan, kärleken och erotiken. Om landskapet, hösten, vinden och havet, det förflutna, minnena.
Hur håller man fast minnen?
Júdice skriver. ”… tar jag dina/ läppar som du just har målat… och klipper ut dem för att klistra fast dem i mitt/ minne av dig.”
Till slut fortsätter poeten sin livsresa, tankeresa, med hopvikta kartblad ”för att jag aldrig ska få veta slutet”.
”Fritt navigerande” är den tolfte bok med portugisisk prosa eller poesi, som Marianne Sandels publicerat på sitt Uppsalaförlag Almaviva sedan förlaget startades 2001. Men redan 1980 gav hon ut ”Att tänka på henne – Provencalsk trubadurlyrik från medeltiden” på FIB:s Lyrikklubbs förlag.
Varje Almavivabok inleds med en essä om författaren/författarna och arbetet med att välja ut och översätta/tolka deras texter från, huvudsakligen, portugisiska till svenska.
Marianne Sandels har belönats för sitt arbete såväl av Portugal som av Sverige. Bland annat blev hon hedersdoktor vid Uppsala universitet 2003.
Nuno Júdice, född 1949, är en av de stora i dag verksamma portugisiska poeterna. I ”Fritt navigerande” skriver han närmast prosadikter, där lager av humor, filosoferande, erotik, myter och iakttagelser av skiftande art varvas.
Det är som vägen han skriver om: asfalt och bilarnas hets överst, därunder jordvägen och en långsammare takt, underst stenarna och slavarnas slit med att bereda väg för legionerna för länge, länge sedan. Lager på lager. Men den som har för bråttom till motorvägen märker ingenting:
"…Bara gamlingen som står intill/ muren utan att se åt något håll bevarar i sina rynkor/ de minnen som gått förlorade."
Att sätta fast orden med klädnypor på versraden och tvätta dem i diktens tvättmaskin… Jag blir snabbt förtjust i Núdices bildspråk. Han är en språklig muntergök med ett omfångsrikt bagage av gedigen europeisk bildning.
I hans texter finns Dante och Doré, van Eyck och van Gogh; Telemann glimtar till – liksom Gud i huvudet, Platon i grottan och Djävulen som bartender, som bara tar emot kontant betalning, varken kort eller själar utan täckning.
Och Júdice berättar om Magdalenas, Salomes och Evas leda över livet i Jerusalems bordeller, på dansgolvet, bland äppelträden. Och om den bortglömde Jesus, i en nisch i kyrkan, som kanske behöver en smula mänsklig tröst i sin ensamhet.
Varje dikt är en novell, en novelett. Språket är den poetiska prosan, såvitt jag förstår galant tolkad av Marianne Sandels. Och med henne som ledsagare i den inledande essän, är det här en diktsamling att läsa om och om igen, för att nå under det första lagrets asfalt till de underliggande lagren av sten och jord och mänskliga erfarenheter.
Som alla Almavivas böcker är omslaget mästerligt designat av John Eyre. Som föremål är Almavivaböckerna… smycken. Och innehållet, texterna, i sandelsk översättning, lever på alla sätt upp till böckernas - iknom de estetiska ramarna - mångskiftande yttre.
Jag väntar redan på nästa.
Till dess två lästips ur Almavivas utgivning, utöver "Fritt navigerande, (man kan välja vilka titlar som helst, alla böckerna är femstjärninga): "Dansa igen", berättelser från den portugisisktalande världen av José Eduardo Agualusa och "Här fattas det en högvuxen lind" av Vaco Graca Moura.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Portugal. portugisisk #översättning #hedersdoktor #bildning #Europa #bokomslag
Kommentera
Kristina Hård
Litterära labyrinter
Jag har lämnat ifrån mig mitt manus till förlaget. Till sist blir det så intensivt att när det väl är iväg så framstår den riktiga världen som platt. Men att jorden egentligen är rund vet alla och det är bara att vänja sig vid det igen. I skrivprocessen är det fullkomligt logiskt med en verklighet befolkad av fullt synliga troll och annat oknytt. Utanför känns samma väsen genast konstiga och de sjunker snabbt tillbaka in i vardagsbruset. Men om jag någon gång undrar varför jag skriver så tänker jag på Stuart.
Storyn med Stuart började för över tjugo år sedan och handlar om labyrinter. Sådana man kan gå vilse i alltså. För hur många finns det därute? Inom litteraturen finns det massor varav några riktigt kända. Labyrinten i Stephen Kings The Shining (Overlook Maze) eller den som omnämns i Tre män i en båt av Jerome K. Jerome (Hampton Court Maze, för övrigt en labyrint som det är näst intill omöjligt att gå vilse i). Och alla känner väl till Ariadnes röda tråd för att hitta ut ur labyrinten på Kreta.
För tjugo år sedan kunde man inte googla efter labyrinter på nätet. Istället gällde brev till alla turistkontor med adress i Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Nederländerna, Belgien, Tyskland, USA, Japan osv … Och det visade sig att det fanns förbluffande många labyrinter över hela världen. På Nya Zealand fanns det bland annat en med namnet ”The Maze” i en lite by med endast 800 invånare. Stuart hade byggt den. Storyn som gick var att Stuart hade jobbat som ingenjör i England, men tröttnat på sitt jobb. Han och hans fru sålde sitt hus, flyttade till Wanaka på Nya Zealand där Stuart byggde en labyrint för att skänka glädje till människorna.
Sista året jag gick i gymnasiet hade vi fått besök av en ingenjör (yrkesinformation inför val till högskola) vars specialitet var skruvar. Under en hel timme stod han i aulan och pratade om skruvar. Höger och vänstergängade och ISO-certifierade väldigt viktiga skruvar. Och skruvar är viktiga, de håller ihop vår materiella värld, men speciellt glada tror jag inte någon i aulan kände sig efteråt. Precis så måste Stuart känt, tänkte jag, när han sålde allt och drog. Det handlar om att våga.En hel sommar åkte vi runt i Europa och gick i labyrinter. Det hela resulterade i en interaktiv reseguide för all världens labyrinter. Till Nya Zealand kom vi först senare. Men då hade en damm brustit uppe i bergen och det gick inte att ta sig till Stuarts labyrint på grund av översvämning.
Men om jag någon gång tvivlar på mitt skrivande tänker jag på Stuart.
Och så häromdagen flöt labyrinterna ihop med mitt skrivande igen. I min presentation här bredvid till höger så står det att jag även skissar på en science fiction. Det var när jag gjorde research till den som jag träffade på Lunds senaste labyrint. Inuti den 600 meter i omkrets stora cirkelbyggnaden som ska bli MAX-lab IV (synkrotronljuslaboratoriet med partikelaccelerator) uppförs en processionslabyrint, Linnés labyrint.
Från labyrinten i Moët & Chandon. Målet i mitten är en gammal vinpress.
- The Maze av Stuart Landsborough är en trälabyrint som fortfarande finns kvar på Nya Zealand och drar många besökare varje år.
- Hampton Court Maze kopior kan hittas i Europeiska slottsträdgårdar. Bor man i Skåne är Egeskov Slot (Fyn, Danmark) närmast med sin äldsta häcklabyrint från 1730. Vissa hävdar att den är äldre och att den inspirerade Hampton Court Maze, andra säger att det är tvärtom. Om den är öppen för allmänheten vet jag inte, men Egeskov Slot har annars två andra labyrinter man kan gå i, båda ritade av Piet Hein.
- I Värmlands-Säby finns en häcklabyrint med formen av ett ägg. Den har en ingång för Eva och en för Adam, vilket ger det hela lite Narnia-vibbar.
- I science fictionboken Maze Runner (Dödens labyrint, på svenska 2014) av James Dashner, som även finns som film, spelar en labyrint stor roll i handlingen. Den förändras hela tiden. Gångar blir till dead-ends osv. Vill man uppleva en föränderlig labyrint kan man åka till Drielandenpunt labyrinth belägen precis där Nederländerna, Belgien och Tyskland möts. En häcklabyrint med vattenhinder som stänger av och öppnar upp olika vägar slumpmässigt. Ett tips är att besöka den när det är soligt och varmt och kläderna torkar fort.
- The Overlook Maze från filmen The Shining finns inte på riktigt. Men det ska finnas en privat labyrint i Kanada som heter The Overlook Maze.
- Labyrinter med Alice in Wonderland tema finns det nog mest av, inte bara den på Disneyland Paris.
Taggar: #labyrinter #maze #Europa #gå vilse #science fiction #Lund
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
W.G Sebald och jakten på varifrån man kommer
Winifred Georg Sebald: essäkonstens mystiske mästare och given nobelpriskandidat, fram tills att han dör i förtid, 57 år gammal, i en bilolycka i december 2001.
Sebalds författarskap är djupt fascinerande och ett som jag flera gånger återkommit till i perioder. Det började med Saturnus ringar, en bok som vid första mötet var någonting helt annat än vad jag tidigare varit van vid.
Jag vet inte om jag riktigt förstod vad det var jag egentligen hade läst – förutom att det någonstans eggade min fantasi, inspirerade mig till att vilja läsa mer – förrän jag några månader senare läste om den och då var mer fokuserad än jag varit första gången.
Saturnus ringar var höljd i en dimma av dunkelhet, hemlighetsfullhet – ett mysterium jag ville förstå, eller kanske rent utav lösa, men i grund och botten egentligen nöjde mig med att enbart befinna mig inuti.
Vissa böcker är ju så; de passerar ens huvud och lämnar det helt förändrat bakom sig. De möblerar om hela ens sätt att tänka, läsa och förstå litteratur i grunden från och med sekunden man slagit igen boken.
Taggar: #essä #läsning #identitet #minne #historia #Europa #Förintelsen
Kommentera
Carolina Landin
Mellanbok i mellankrigstid
Mellan rött och svart är en helt OK bok, om man betänker hur mycket tid, hur många idéer och händelser den vill få med. Men – när jag har läst den så känner jag att jag hade förväntat mig mer av den.
För det första så var jag väldigt färdig med huvudpersonerna från Brobyggarna och Dandy. Jag HAR redan läst om hur duktiga de tre bröderna Lauritzen är.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #Europa #1900-tal
Kommentera
Anmäl textfel
