I mer än trettio år har Carsten Jensen upptäckt världen genom att skriva om den. I sin bok har han samlat artiklar från hela denna tid och i sex nyskrivna essäer presenterar han både reportagen och den han var när han skrev dem.

Vi möter den unge vänsterstudenten som började skriva i Politisk revy i slutet av 70-talet för att han inte riktigt trivdes i det akademiska livet och så småningom började skriva resereportage för allt större och allt viktigare tidningar. Han blev "elev i verkligheten", skrev om Norden, Europa och Asien.

Carsten Jensens reportagesamling Ut är både en sorts självbiografi och en berättelse om världen av idag - med tyngdpunkt i hans många skildringar från Afghanistan.

I mer än trettio år har Carsten Jensen upptäckt världen genom att skriva om den och nu har han samlat artiklar från hela denna tid. I Ut presenterar han reportagen - och den han var när han skrev dem - i sex nyskrivna essäer.
Vi möter den unge vänsterstudenten som började skriva i Politisk revy i slutet av 70-talet för att han inte riktigt trivdes i det akademiska livet och som kom att stå lite utanför journalistiken också. Denna dubbla identitet blev en god utgångspunkt för de resereportage som han skrev för allt större och allt viktigare tidningar. Carsten Jensen blev "elev i verkligheten", skrev om Norden, Europa och Asien - så småningom också med författarens identitet. Av resorna lärde han sig att vara närvarande i nuet och att ta vara på sinnesintrycken - han satte en ära i att skriva färdigt på plats, inte vänta tills han kom hem.
Samlingens tyngdpunkt ligger i skildringarna från Afghanistan, som han först besökte 1988 och har återkommit till flera gånger sedan dess.
Ut är både en sorts självbiografi och en berättelse om världen av idag.

"Jag upptäckte en sak när jag reste. Jag lärde aldrig känna människor ordentligt om jag bara betraktade dem som representanter för något annat än sig själva och därmed reducerade dem till att bli endimensionella företrädare för en ståndpunkt, en religion, en nationell eller kulturell tillhörighet.
De var aldrig ambassadörer. Det fanns alltid en inre brottyta i dem, en medveten eller omedveten konflikt eller längtan, och det var den som inte bara gjorde dem intressanta utan också mänskligt närvarande för mig.

Det var där intervjun slutade och samtalet började."