Recension
av Små solfåglar långt borta, Christie Watson
Fint men oengagerat om Nigeria
Blessing och Ezikiel bor med sina föräldrar i ett välbärgat bostadsområde i Lagos, Nigeria. De går i en bra skola och har tillgång till alla bekvämligheter, men när barnens mor, Timi, ertappar deras far med en annan kvinna blir de tvungna att flytta till Timis föräldrar som lever under fattiga förhållanden i Nigerdeltat.
Familjen styrs med järnhand av morfar Alhaji som, i mitt tycke, är en ganska obehaglig karaktär. Omställningen blir stor, men Blessing finner sitt kall när hennes mormor lär upp henne till barnmorska.
Ezikiel, som tidigare var mycket studiemotiverad och ville bli läkare, hamnar däremot i dåligt sällskap efter en olycka och ger upp allt vad framtidsdrömmar och engagemang heter. Timi träffar så småningom en ny man, vilket inte är helt okomplicerat eftersom han är vit – något som särskilt Ezikiel har svårt att acceptera.
Christie Watson, som är gift med en man från Nigeria, belyser landets situation: oljebolagens miljöförstöring, korruption, paramilitära grupperingar som sätter skräck i befolkningen, fattigdom, kvinnans låga ställning och den utbredda förekomsten av kvinnlig omskärelse. Karaktärerna är väl utvecklade och trovärdiga och miljöerna fint skildrade. Objektivt sett är det överlag en bra och välskriven bok – men den engagerar inte!
Det gick trögt att komma igång med läsningen och även om jag efter de första cirka 80 sega sidorna kom att läsa ut boken på två-tre längre sittningar så kände jag aldrig riktigt en vilja att fortsätta läsa. Berättelsen skildras från den tolvåriga Blessings perspektiv och jag tror detta var ett misstag: en tolvåring kan inte problematisera bokens teman på djupet – och hade hon kunnat det så hade ju karaktären tappat i trovärdighet.
Mottagen: 11 juli 2012
Anmäl textfel
