Recension av Små solfåglar långt borta, Christie Watson
Engagerande berättelse från Nigerdeltat
Det är Blessing som berättar. Hon är bara 12 år när hon och hennes storebror Ezikiel tillsammans med mamma Timi tvingas flytta från ett välbeställt liv i Lagos till morföräldrarna i Nigeria. Deras vackra mamma har en dag överraskat pappa ovanpå en annan kvinna och pappan överger sin familj. Blessing och Ezikiel förstår inte, de avgudar sin högljudda pappa och vill inte flytta till morföräldrarna som de aldrig träffat förut. Dessutom måste de konvertera till islam.
I Nigerdeltat är det brist på allt. Blessing ställs inför ett stinkande utedass, många människor under samma tak, jordgolv, inget rinnande vatten, ingen el och alltså ingen TV, kylskåp eller luftkonditionering. Barnen får gå i skola när det finns pengar till avgifterna annars får de stanna hemma. Blessing bryr sig inte, hon trivs inte i skolan, men hennes bror lider. Han vill bli läkare. Ezikiel har dessutom svår astma och behöver mediciner. Det är kvinnorna som drar in pengar till familjen, männen får inget arbete. Oljebolagen, som förpestar luften med ständiga gasbränder, har bara utländsk arbetskraft.
Blessings mormor släpper ibland allt och rusar iväg. Till arbetet, säger Blessings morfar, när hon frågar. Blessing tittar i smyg i mormors hemliga väska och ser knivar och saxar. Då kan inte mormor vara en häxa om hon behöver knivar, eller? Mormor serverar ofta sin livsvisdom i ordspråk och hon är en god sagoberättare för barnen på kvällarna.
Det är en oerhört charmig berättelse om Blessings väg till vuxenlivet. Det är fattigdom och svält, men även glädje och dans. Mormor berättar om kvinnlig könsstympning och de problem den orsakar vid barnafödande och Blessing förstår att mormor också är stympad. Det är kanske därför hon bara har ett barn.
Oroligheter bryter ofta ut. De arga arbetslösa, militanta unga männen utför sabotage och påstår sig föra en frihetskamp som till stor del drabbar den egna befolkningen.
Det är det en rolig, fantasifull, vacker och bitvis riktigt sorglig berättelse med starka kvinnoporträtt. När morfar bestämmer sig för att han vill ta en hustru nummer två, hettar det till. Den unga Celestine kommer till familjen och orsakar både bekymmer, oreda och skratt.
Christie Watson inspirerades redan för tio år sedan till debutboken. Hon har anknytning till landet genom sin sambo och barn. Hon har lyckats bra med att i boken berätta om levnadsvillkoren i Nigerdeltat, allt sett genom Blessings ögon, och jag hoppas att vi inte behöver vänta tio år på nästa bok, för den här boken är ett riktigt guldkorn.
Mottagen: 13 maj 2012
Anmäl textfel