LitteraturMagazinets recension
av Adamsons, Gerda Antti
Bitter och bitsk monolog direkt från äldreboendet Gullvivan
Gerda Anttis roman "Adamsons" skildrar en äldre kvinna, Nora, och hennes tillvaro på äldreboendet Gullvivan. I det som kan verka vara en enformig vardag skapar Nora stora berättelser om både sitt liv, sin omgivning och det samhälle hon har levt i. Bibelns Adam och Eva finns alltid med på ett hörn, liksom deras barn: Kain och Abel. Nora är inte alls nöjd med samhället så som det har format sig under hennes levnad. Feminismen får sig ett antal rejäla sågningar och det som Nora ångrar mest av allt som hon har gjort och inte gjort, är att hon ibland inte ville ha sex med sin make – fastän han ville. Så själviskt och onödigt, tycker Nora.
Nora är inte en karaktär som jag någonsin kan känna särskilt mycket samhörighet med, samtidigt som hennes sätt att tänka och tänka framträder som fullt förklarligt och befogat – utifrån just hennes världsbild. Hon blandar sådant vi alla kan stämma in i med personliga åsikter som ingen person i dagens Sverige kan hålla med om utan att bli en utomjording.
Och det är nog mycket vad Nora är, från sin position som gammal, snart hädangången och inte så lyssnad till. Genom sin långa inre monolog, författad närmast i eposform med märkligt språkbruk allt emellanåt och radbrytningar, får hon förklara sig och allting hon ser omkring sig.
Att sätta sig med boken "Adamsons" och lyssna på Nora är en utmaning, särskilt som boken inte är särskilt engagerande eller läsvänlig. Samtidigt är Nora en starkt personlig röst som jag sannolikt aldrig kommer att glömma.
Så bjud in Nora och hennes berättelse i ditt liv – om du vågar.
Mottagen: 16 juni 2012
Anmäl textfel
