Förr var det en stor publik händelse när någon av landets ledande poeter publicerade en ny diktsamling. Poesin ansågs självklart utgöra en väsentlig del av landets offentliga liv.

Så är det inte längre. I dag får poeterna i bästa fall nöja sig med kritikersuccéer. Diktsamlingspoesin hamnar i regel långt utanför den så kallade kulturdebatten, betraktad som en exklusiv klubb för redan invigda.

Från publik synpunkt har den modernistiska poesin på enstaka undantag när blivit ett stort fiasko. Modernismens pionjärer beskrev föregående epokers estetiska ideal som tillgjorda och fjärmade från talspråk och därmed från folket. Det är en anklagelse som kan riktas mot modernismen idag, menar Göran Palm i Tack, modernismen, för den tid som varit!

Redan som ung modernistisk poet tvivlade Göran Palm på modernismen. Den moderna poesin satt i fängelse, menade han. Den försmäktade i en självförvållad isolering från den sociala gemenskapen, från den breda publiken, från det gemensamma talspråket, från politiken, från vetenskapen, kort sagt från samtidsvärlden.

Men den bok Göran Palm skrev på i början på sextiotalet blev aldrig klar. Först nu har han fullbordat den. I Tack, modernismen, för den tid som varit! har Göran Palm samlat de essäer som tillsammans beskriver en resa rakt igenom den lyriska modernismen. Här finns porträtt av poeter som Gunnar Ekelöf, Ezra Pound, Povel Ramel, Tadeusz Rózewicz och Evert Taube. Närmare hälften av kapitlen är nyskrivna eller förut opublicerade.