”Helst och bäst minns jag en natt för jämnt fyrti år sen, som visst också du kommer ihåg. Då var jag upprört lycklig, det vet jag historiskt, fastän jag inte längre kan föreställa mig hur sådant känns. Efteråt blev jag förstås ännu upprördare olycklig". Så skrev litteraturkritikern Klara Johanson till studierektorn, författaren och kvinnosakskvinnan Lydia Wahlström på trettiotalet. Den nämnda natten anspelar på den 18 november 1894. Kärleksmötet mellan Klara och Lydia ägde rum på Sysslomannagatan 21 i Uppsala, och kan sägas utgöra startsignalen för de två kvinnornas passionshistoria, som varade i fyra år. År 1898 upphörde kärleksrelationen med en krasch, då Lydia lämnade Klara för en annan kvinna. Om just denna passions utveckling, om sekelskifteskvinnors kärlek som inte uteslöt ett sexuellt begär, och om hur dessa kvinnors självuppfattning förändrades mot bakgrund av den homosexuella identitetens framväxt i början av 1900-talet skriver Greger Eman. Det var kvinnofrigörelsen som utgjorde förutsättningen för de nya relationerna, menar han, och som bidrog till att kvinnor som älskade kvinnor kunde utveckla en historiskt helt ny identitet. ”För mig lyste nya himlar över en ny jord”, skriver Klara Johanson.

Greger Eman är redaktör för tidningen Kom Ut! och har gett ut ett urval ur Klara Johansons dagböcker.