«Det brakar ute i allrummet. Larmet går… Johanna springer… Den unga pojken har börjat kasta stolar. Hans ögon är som skärande torr is, fulla av förtvivlan. Han verkar slåss med demoner som ingen annan ser. Han är helt tyst.

Dom tillrusande starka männen i personalen pratar faderligt lugnande med patienten och får honom upptryckt i ett hörn. Sen bärs han likt ett offer till slakt och läggs i bälte och får en spruta i rumpan. Det lukar rädsla. Pojken är den räddaste av dom alla.»

Johanna är 36 år och arbetar som skötare inom slutenpsykiatrin. Det är en dramatisk miljö där spännande möten uppstår. Johanna är välutbildad och vill egentligen arbeta någon annanstans. Arbetet som mentalskötare verkar dessvärre ha valt Johanna. Arbetskamraterna kan vara trevliga, men det saknas bra ledarskap. Det behövs positiva och konstruktiva gemensamma arbetsmetoder inom slutenpsykiatrin, och inte bara en tro på mediciner.

Johanna vill inte längre låta sig begränsas av mörka miljöer och människor som inte vill henne väl. Johanna försöker att lyssna till sitt hjärta och sin inre röst. Hon vill följa sina drömmar och hitta en plats där hon kan känna sig hemma. Vissna i förtid vill hon inte. Johanna vill vara i en ljus miljö som får henne att blomma.