Bok- presentation:	Karlstad Zoologiska
Författar- presentation:	Hanna Hellquist

Karlstad Zoologiska - Hanna Hellquist

Jag vet inte om någon har räknat hur många olika djurarter som passerar på sidorna i Hanna Hellquists självbiografi. Det är många anekdoter, en del ganska vardagliga och andra helt galna, där djur är inblandade. Som barn till en pappa med ett beroende att ha djur omkring sig blir det en väldigt "naturlig" uppväxt. Även om det är många djurhistorier, är det ofta något annat som Hannas korta kapitel handlar om. Framför allt är det relationen till pappan som står i centrum. Mamma finns naturligtvis också med, men man får uppfattningen att den relationen är mindre komplicerad. Pappan ser gärna att Hanna vågar pröva och utforska saker på samma sätt som han själv inte väjer för ett äventyr.

En del böcker man läser är som att ha en egen ljudbok i huvudet. När jag läser Karlstad zoologiska är det verkligen med Hannas värmländska som berättarröst som jag "hör" texten. Anledningen är troligen det personliga anslaget och att Hannas skriftspråk inte skiljer sig så mycket från hur hon pratar. Jag gillar ju Hanna och hennes betraktelser, t.ex. i Morgonpasset och att läsa hennes bok är som att få ha henne för sig själv lite. Hennes uppväxt är både ovanlig och samtidigt ganska vanlig, vilket också gör det till igenkänningsläsning för en som också är uppväxt under 80-talet.

Kommentera

Bok- presentation:	När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var
Författar- presentation:	Jessica Andersson

Jessica Andersson-biografi

När Jessica är barn flyttar hon runt mycket med sin mamma som lever ett stormigt liv med missbruk och olika män som har dåligt inflytande över familjen. Tidigt lär sig Jessica att leva med besvikelser och en dålig självkänsla. Socialtjänsten är ständigt närvarande, men kanske inte alltid till barnens bästa. Så småningom splittras syskonskaran hos olika fosterfamiljer och situationen förbättras på sätt och vis. Hela tiden får Jessica brottas med känslan av att inte riktigt höra till och kämpa mot förutfattade meningar om dottern till en missbrukande mamma. Någon gång i tonåren bestämmer hon sig för att hon inte ska gå i mammans fotspår som många förväntar sig.

Jessica Andersson är en framgångsrik och folkkär popstjärna. Tillsammans med författaren Lena Katarina Swanberg har hon skrivit historien om sitt liv. Enligt Jessica Andersson själv vill hon ta kontroll över sin egen bakgrund innan någon annan gör det. Hennes uppväxt med missbrukande föräldrar och en problematisk uppväxt har hon mörkat fram tills nu.

Boken behandlar förutom uppväxten också Jessicas framgångar som artist och svårigheterna med att kombinera karriären med familjelivet. Segern i melodifestivalen och andra händelser i hennes mer offentliga liv beskrivs utifrån hennes egna upplevelser. Det görs ofta i relation till den bakgrund hon har och till det privata livet. Många gånger känns det nästan lite väl utlämnande. Det är naturligtvis författarens val och i skildringar av detta slag kan det säkert vara svårt att inte säga hela sanningen och inget förtiga.

Syftet med boken är att berätta en egen historia och kanske ge hopp åt dem som befinner sig en liknande situation. Som sådan funkar den bra. Det är tydligt att det är en historia utifrån Jessica Anderssons egna perspektiv, vilket också uttryckligen påpekas. Ibland skulle man som läsare vilja veta lite mer om hur t.ex. socialtjänstens handläggare och fosterföräldrar ser på det som beskrivs. Det hade blivit en mer intressant bok, fast med ett syfte som hade varit ett annat. Dessutom känns det lite problematiskt ibland när andra personer i omgivningen lämnas ut, utan möjlighet att förklara eller försvara sitt handlande.

Detta är en intressant bok för sitt innehåll, med starka berättelser om händelser i Jessica Anderssons liv. Tyvärr är den inte särskilt välskriven, vilket hade varit lätt att bortse ifrån ifall den hade varit skriven enbart av Jessica själv som inte är författare i första hand. Nu finns en medförfattare som, vad jag har förstått, har skrivit boken utifrån intervjuer. Hon borde kunnat bearbetat denna intressanta livshistoria till något med mer struktur i. Det staplas händelser på varandra som ibland avslutas abrupt och man kastas vidare till nästa minne. Förutom denna reservation är det en läsvärd bok och genom att köpa den stödjer man dessutom Rädda Barnen.

Kommentera

Bok- presentation:	Dårens dotter
Författar- presentation:	Mian Lodalen

Dårens dotter

Det kan väl knappast kallas nyskapande att skriva någorlunda självbiografiskt i romanform om sin taskiga uppväxt med föräldrar som inte alltid är guds bästa barn. Om man ändå låter bli att jämföra med utmärkta Svinalängorna och fantastiska Mig äger ingen eller liknande och låter Lodalens beskrivning av en dotter och hennes bohemiske far stå för sig själv, är det en levande ibland tragisk och ibland komisk berättelse.

Connies mor dör när hon är liten och hennes far, Ted, är en gigolo, bohem och enligt många en tattare. Istället för att bo hos sin pappa växer Connie upp hos moster Britt och hennes man Lennart. Lennart är en ganska sur gubbe som hela tiden retar sig på Ted som lever oansvarigt och kör de häftigaste bilarna. Britt är den som försöker få Ted att sköta sina åtaganden mot Connie. Så småningom slutar Connie bli besviken de fredagar pappa aldrig dyker upp, trots att det var bestämt.

De gånger Ted ändå hämtar sin dotter blir det äventyr som enligt vilken måttstock som helst inte är barnanpassade. Connie trivs dock och får via ett av pappans alla förhållanden en ”blodsbroder” – Kalle. Connie och Kalle lever rövare på alla sätt som de kan komma på och har på barns vis hysteriskt roligt åt det. De har dessutom förmågan att nästan alltid komma undan, eftersom de också har mycket av street smart i sig.

Boken är skriven ur barnets perspektiv och som alltid när vuxna ger sig på det känns det ibland lite lillgammalt. Men det finns en ärlig känsla inför de händelser som präglar Connies liv. Den episod i boken som lämnar djupast spår efteråt är när Connie och Kalle får åka på kollo en sommar. Trots de kristna förtecknen hos ledarna på kollot beskrivs det som en helvetisk mardröm för ett barn. Disciplineringen som används gör att man mår dåligt när man läser om det.

Kommentera

Bok- presentation:	Svinalängorna
Författar- presentation:	Susanna Alakoski

Svinalängorna

”Hur många barn har det så här, egentligen?” tänker jag när jag slår igen boken. Hur många överlevare likt Leena i Svinalängorna finns det i dagens Sverige? Alakoskis debut som har prisats av många, bl.a. Augustjuryn, är väldigt gripande. Att skriva ännu en hyllande recension känns nästan överflödigt.

Leenas familj är invandrad till Ystad från Finland och gläder sig mycket åt den nya lägenheten i stadsdelen Fridhem. De hankar sig fram som många andra arbetarklassfamiljer och med viss hjälp av välfärdssverige. Leena växer upp och lyssnar på de vuxna som berättar om livet och hon hittar vänner på gården och i skolan.

Till att börja med känns boken som ännu en i raden av berättelser om uppväxten i sextio- och sjuttiotalssverige. Man känner sig lite utanför men blir ändå väl omhändertagen och lär sig ett och annat inför vuxenlivet. Jag tänker t.ex. på Populärmusik från Vittula och Underdog. Efterhand som Leena närmar sig tonåren mörknar emellertid bilden allt eftersom hon blir medveten om problemen i familjen och samhället.

Leena lär sig känna igen tecknen på när nästa hennes mamma och pappas nästa period av supande och bråkande närmar sig. Samtidigt som hon försöker ta hand om sin hund Terrie och sin lillebror försöker hon fly från hemmet. Hon söker sig till vännerna Riitta och Åse som också dras med föräldrar som har sociala problem. Leena blir allt mer desperat och hoppas på samhällets hjälp.

Alakoski vill måla en bild av hur ett ojämställt klassamhälle drabbar barnen till de föräldrar som inte orkar. Det lyckas hon med och en födelsedagsfest tjänar som tydlig kontrast mellan Leena och den rikare klasskamraten. Hon får upp ögonen för skillnaderna i samhället, varför kan t.ex. vissa åka på utlandssemester och andra får nöja sig med kommunens kollo? Skildringen av Leenas utsatthet är stark, men det finns också en hel del humor och hopp i eländet.

Kommentera

Bok- presentation:	Radhusdisco
Författar- presentation:	Morgan Larsson

Radhusdisco - Morgan Larsson

En uppväxtskildring som utspelas i Trollhättan på 1970- och 80-talet måste man naturligtvis läsa när man bor i staden. Visserligen är jag inte uppvuxen här, men nostalgifaktorn är ändå hög och miljöerna bekanta. Det är väl också största poängen med den här formen av berättelser. ”Kommer du ihåg hur det var och vad man oroade sig för då?” Att författaren Morgan Larsson tillhör samma generation minskar knappast igenkänningen.

Radhusdisco handlar om Morris och vi får följa honom genom hela grundskolan, hur han går från barn till nästan vuxen. Morris bor i ett av de då ganska nybyggda miljonprogramsområden i utkanten av Trollhättans stad, Kronogården och flyttar i barndomen till grannområdet Lextorp. Mycket av historien kretsar kring skolgången och de kompisar som finns där. I högstadiet hamnar han i en ganska stökig klass på Pettersbergsskolan och utmaningen för Morris blir att uthärda tiden där och undvika det omtalade grupptrycket så mycket som möjligt. Det är mycket en berättelse om att våga hitta sin egen väg i ungdomen. Nostalgimarkörerna staplas på hög och det blir en kavalkad av tidstypiska företeelser, beskrivet på ett ganska trevligt sätt. Den som någon gång har vuxit upp från barndom till ungdom känner nog igen sig på något sätt i alla de karaktärer som passerar i Morris liv.

Det är en småmysig historia utan större överraskningar även om det är många dråpliga händelser i boken. Hade detta varit första boken i sin genre hade jag nog uppskattat den mer än vad jag gjorde nu. Stilen och berättartekniken känns igen från andra uppväxtskildringar; Torbjörn Flygts Underdog och Mikael Niemis Populärmusik från Vittula till exempel, vilka nog var snäppet vassare. Trots att det nu spelas upp i hemstadens kända miljöer känns det hela tiden som att man har läst samma händelser tidigare, om än med Malmö eller Norrland som bakgrund.

Kommentera

Bok- presentation:	Mig äger ingen
Författar- presentation:	Åsa Linderborg
Pocket Finns i lager, 66 kr

Mig äger ingen

Åsas pappa Leif Andersson är Sveriges bästa härdarmästare på Metallverken i Västerås. Detta är en berättelse om den stolte arbetaren som älskar sin dotter och kämpar med livet.

Linderborg har nog skrivit den bästa skildringen av barndom och uppväxt jag har läst. Familjen har en del sociala problem, bl.a. går mycket av pappans inkomster till alkohol och ett tag förlorar han nästan sin lägenhet. Ändå är det inte misär som präglar intrycket av boken. Pappa Leif gör allt för att Åsa ska få en kärleksfull uppväxt och är nog en ganska otypisk ensam förälder i sjuttiotalets Sverige. Mamman finns kvar i Åsas liv och i tonåren flyttar hon också dit, men det är helt klart pappan som är huvudpersonen. Som läsare får man följa relationen mellan Åsa och hennes far fram till hans död. Linderborg spelar upp händelser ur vardagen som visar alla sidor hos sin far, men även hos sig själv.

Förutom att boken är en underbar skildring av Åsas uppväxt och hennes ensamstånde far är det en oerhört träffsäker beskrivning av arbetarklassen. Ibland har den nästan allegoriska drag när hennes pappa får representera den svenske arbetaren på sjuttio- och åttiotalet. I den brokiga Anderssonska/Linderborgska familjen, som splittras redan när Åsa är fyra år, ryms både revolutionär och reformistisk vänster.

"Mamma och pappa var inte vänster på samma sätt. Pappa kände sig förtryckt – också om han aldrig skulle använda ordet om sig själv då han uppfattade det som förnedrande – men han kämpade inte. Mamma varken kände sig eller var särskilt förtryckt men kämpade för dem som var det."

Pappa Leif drömmer om det klasslösa samhället men rädslan för att sticka ut och bli till åtlöje hindrar honom från att engagera sig. Tidigare hade jag läst Linderborgs mycket intressanta avhandling om svensk socialdemokrati. Det känns som att en del av hennes akademiska slutsatser också går igen i denna skildring.

Det ryms kärlek, nostalgi, politik och en del sorg i Mig äger ingen. Läsupplevelsen var enorm och gripande. Eftersom jag nyss läst Alakoskis Svinalängorna blir jämförelsen nästan oundviklig. I mitt tycke är Linderborg snäppet bättre!

Kommentera