Traditionell läkarutbildning är främst inriktad på medicinsk vetenskap och på de tekniska sidorna av sjukdomen, inte på den sjuka människan. Många nyutbildade läkare står handfallna inför det mänskliga lidande som möter dem när de börjar arbeta praktiskt. Går det inte att skapa bättre former för möten mellan teori och praktik?

Problemet hänger samman med vår traditionella föreställning om utbildning. Vi föreställer oss att man först skall tillägna sig bokliga kunskaper och därefter i det praktiska arbetet söka tillämpa teorin. Praktiken ses som tillämpad teori och därmed som underordnad teorins område. Är det möjligt att lägga grunden för en kunskapsutveckling som bättre förmår balansera de olika kunskapsformerna mot varandra? Det är det denna studie handlar om.

Boken vänder sig till redan yrkesverksamma läkare men även till läkare under utbildning och till övriga inom vården – till alla där mötet med andra människor är centralt.