LitteraturMagazinets recension
av När jag inte hade nåt, Emil Arvidson
Det behövs berättelser som Ison Glasgows
Tillsammans med journalisten Emil Arvidson har Ison skrivit en uppväxtskildring från hjärtat – som går rakt in i hjärtat på läsaren.
Jag vågar satsa ganska mycket på att Ison Glasgows uppväxtskildring ”När jag inte hade nåt” kommer att bli en ny kioskvältare för kategorin unga läsovana killar, på samma sätt som ”Jag är Zlatan” blev. Grattis till Sveriges bibliotekarier och svensklärare som har en så fin bok att sätta i händerna på många nya läsare!
2012 sommarpratade Ison Glasgow. Dorotea Bromberg lyssnade och bad honom att skriva en bok om sitt liv som ung. Emil Arvidson är journalisten som skrivit ner Ison Glasgows historia. Under många timmars samtalande har en starkt berörande skildring av barnfattigdom, hemlöshet, familjeband och livslång vänskap fått växa fram.
Boken drabbar direkt med en kort prolog som utspelar sig 2012 på McDonalds i stadsdelen Liljeholmen, Stockholm. Ison Glasgow känner igen sig själv, sitt gamla liv i ett stumt skådespel i form av en hungrande kille. Ett par storlekar för stora kläder, tovigt hår, räknande sina mynt som han egentligen vet är för få för att kunna äta sig mätt på.
Ison betraktar, vet precis känslan, vet hur mycket blandad stolthet och skam som finns bakom. Och så gör han det han drömde att någon hade gjort för honom som barn. Han köper fem menyer till den hungrande, och ser hur något tillfälligt ljusnar i blicken. Just nu är det ok.
Den här scenen hänger med genom hela läsningen. Efteråt går jag tillbaka till den. Läser detta existentiella minidrama igen och blir lika berörd. Det säger mycket om både Ison själv, men också om den värld han vuxit upp i och den värld som andra fortfarande växer upp i. En värld med utsatta barn, som vuxenvärlden blundar för.
”När jag inte hade nåt” beskriver Isons liv från 4 års ålder i New York tillsammans med en mor som aldrig slutar kämpa för sig och sitt barn. Den frånvarande fadern beskrivs som ett lejon, stark, respektingivande, oförutsägbar. Ison och hans mamma Linda flyttar till Sverige när han är sex år för att leva familjeliv med pappan. I stället blir det ett kringflackande med livet nerpressat i plastpåsar, övernattningar i trapphus, hos vänner och främlingar.
Timmar tillbringas på Plattan tillsammans med pappan, mamman dansar för förbipasserande och använder ständigt sin uppfinningsrikedom och djävlaranammaattityd för att se till att hon och Ison klarar ännu en dag.
Varje dag är en ny jakt på mat och tak över huvudet. Isons mamma är en lejoninna, det finns inget annat alternativ än att hennes barn ska klara sig. Relationen och kärleken mellan mor och son är den röda tråden i boken. Det starka band som finns mellan dem suddar ibland ut gränsen mellan vuxen och barn. Hon gör allt för honom och han gör allt för henne.
Det är en historia som berör. Språket är enkelt och rakt, ibland känns det för enkelt. Staccatoartat. Men historien som skrivs fram är så stark i sig, att den ibland styltiga stilen glöms bort. Och visst är det intressant att läsa om hur rapduon Ison & Fille föds, hur en ny stark relation skapas mellan två vänner, men den här boken är framför allt en skildring av hur det aldrig sinanade hoppet och kärleken kan formar en människas liv.
Isons barndom utan materiella tillgångar beskriver ett liv med vånda över skolutflykter när matsäckar jämförs, oro över att inte kunna dela dagens matbit med sin mamma, att tvingas vara stark för att inte gå under.
Det oerhörda när en egen fast bostad till sist ordnas känns fysiskt i min egen kropp när jag läser om hans reaktion. Att slippa parkbänkar, att slippa bli bortjagad. Att få chansen att skapa ett liv.
"Allt det här är vårt, sa mamma. När jag hörde det blev jag trött. Fysiskt trött. Det var som att axlarna sänktes och hela kroppen andades ut."
Det behövs berättelser som Ison Glasgows. För att det finns barn, unga, vuxna, som får en röst genom hans berättelse. För att det finns ett osynligt parallellsamhälle som vi som inte upplevt materiell fattigdom måste förstå existerar. För att ännu en gång påminnas om att kärlek är den kraft som gör att vi klarar att leva.
Mottagen: 12 oktober 2014
Anmäl textfel
