Kan man lära ut sådant man inte vet? Kan man undervisa utan att förklara? I Den okunnige läraren berättar filosofen Jacques Rancière om den franske läraren Joseph Jacotot, som av en slump drabbas av insikten att man inte behöver ha några kunskaper i någonting för att kunna lära ut det. Jacotot fann sig i början av 1800-talet i en situation där han utan att kunna nederländska skulle lära ut franska till nederländska studenter som inte kunde franska. Uppdraget kan tyckas omöjligt, men han lyckades. Han delar ut en bok som nyligen givits ut i en tvåspråkig utgåva, och ber via tolk studenterna att med hjälp av den nederländska texten läsa den franska och skriva ner vad de tänker om den – på franska. Resultatet är förbluffande: studenterna bemästrar uppgiften ”lika bra som många fransmän skulle ha gjort”. Med utgångspunkt i denna revolutionerande erfarenhet kom Jacotot sedan att utveckla en hel pedagogik, en ”universell undervisning” som kan tillämpas i allt från musik och måleri till matematik, främmande språk och jordbruk. Rancière berättar historien om detta pedagogiska experiment och dess märkliga öde, om hur dess rykte sprider sig som en löpeld över världen, för att sedan lika snabbt glömmas bort och förpassas till arkivens purgatorium.

Den okunnige läraren bär drag av såväl intellektuell biografi och pedagogisk stridsskrift som en politisk-filosofisk traktat om universell jämlikhet, och framstår på många sätt som ett nyckelverk i Rancières produktion. Här finns själva urscenen för den jämlikhetsfilosofi han sedan 1970-talet har utvecklat i en lång rad böcker om politik och estetik, konst och historieskrivning, filmmakare och arbetarkollektiv.

Jämlikheten är enligt Rancière inte någonting undervisningen ska sträva efter att uppnå, utan bör vara dess ovillkorliga utgångspunkt. Vad två människor gör när de tillsammans försöker begripa någonting för dem okänt – genom att en av dem tvingar den andre att ägna all sin uppmärksamhet åt att förstå och redogöra för detta okända – är inte att övervinna en på förhand existerande ojämlikhet. Det är att bekräfta den intellektuella jämlikhet som råder mellan alla människor. Detta är den intellektuella frigörelsen: att på så sätt bli medveten om sin egen och allas kapacitet.

Men en sådan i lika hög grad pedagogisk som emancipatorisk aktivitet är prekär och har tydliga gränser. Så fort man försöker förverkliga denna frigörelse i större skala, på en skolas eller ett samhälles nivå, kommer människor att börja jämföra sig med varandra och återupprätta fiktionen om den naturliga ojämlikheten. Detta är vad det innebär att man – med en av bokens mest ödesmättade formuleringar – ”måste välja mellan att skapa ett ojämlikt samhälle med jämlika människor eller ett jämlikt samhälle med ojämlika människor”.

Jacques Rancière föddes i Algeriet 1940 och är professor i filosofi i Paris. Hans filosofiska bana inleddes 1968 när han tillsammans med Louis Althusser gav ut den tongivande boken Att läsa kapitalet. Sedan 70-talet har Rancière skrivit en mängd inflytelserika verk, bland annat La Nuit des prolétaires, Le Philosophe et ses pauvres och Le Partage du sensible, vilka gjort honom till en av de senare decenniernas mest betydelsefulla tänkare. På svenska finns sedan tidigare Hatet mot demokratin och antologin Texter om estetik och politik.