Med sin lilla stad som utsiktspunkt ser Jacques Werup i denna memoarbok tillbaka på ett långt liv som författare i litteraturen och på scenen. En hjärtsjukdom plågar honom sedan länge och han söker en ny andning i tillvaron. I Medan jag levde gör han gripande porträtt av föräldrarna, av mamman, född Nessim, dotter till matthandlaren himself och av pappan som djupt ogillade att sonen valde musiken före juridiken. Jacques Werup möter stora och små stjärnor i en betryggande oordning, Jimi Hendrix och mytomanen, snuskhummern och låtskrivaren Johnny Bode. Och han går i spåren av sig själv i Prag, där han en gång på sextiotalet uppträdde under falsk identitet, som den amerikanske jazzvirtuosen Cyril Ashe. Där, på tröskeln mellan minne och fantasi, skrift och sång, öppnar han dörren till sitt författarskap, ett av de vitalaste i den svenska samtidslitteraturen.

Med sin lilla stad som utsiktspunkt ser Jacques Werup tillbaka på ett långt liv som författare i bok och på scen. Med utgångspunkt i en hjärtsjukdom som förföljt honom en längre tid söker han en ny andning i tillvaron, på sina promenader runt staden minns han människor han vuxit upp med och arbetat med. Modern, fallen efter den sefardiske juden Nessim från Bulgarien, matthandlaren himself. Och fadern, som motvilligt tog över matthandeln från sin svärfar, och som djupt ogillade att sonen valde klarinetten före juridiken. Han minns Ernst Hugo Järegård och Lasse Holmqvist, ett oväntat möte med Jimi Hendrix tillsammans med snuskhummern, mytomanen och låtskrivaren Johnny Bode. Och han går i spåren av sig själv i Prag, där han en gång på sextiotalet uppträdde under falsk identitet, som den amerikanske jazzvirtuosen Cyril Ashe, och blev bländad av dansösen Eva Tichá.

Medan jag levde är en självironiskt humoristisk och djupt allvarlig minnesbok, som handlar om att handskas både med sitt eget åldrande och sina egna proportioner. Jacques Werup har förmågan att se misslyckanden som tillgångar, och berättar med lika stor värme om de gånger som det gått bra som när det gått riktigt illa. Som när saxofonisten Werup under en tv-sändning förlagt det band som man hakar fast saxen i, vilket betyder att man måste "klämma ihop benen och samtidigt lyfta en aning på det ena för att vila saxen mot låret. Knixa och samtidigt böja sig som om man fått ont i magen" . Saxofonisten Werup fick beröm för sitt "annorlunda rörelsemönster" av en kvinna med moderliga instinkter. Och Sveriges Televisions växel blev nedringd av småflickor som hade äääälskat "den gullige clownen med saxofonen".

Med sin lilla stad som utsiktspunkt ser Jacques Werup tillbaka på ett långt liv som författare i bok och på scen. Med utgångspunkt i en hjärtsjukdom som förföljt honom en längre tid söker han en ny andning i tillvaron, på sina promenader runt staden minns han människor han vuxit upp med och arbetat med. Modern, fallen efter den sefardiske juden Nessim från Bulgarien, matthandlaren himself. Och fadern, som motvilligt tog över matthandeln från sin svärfar, och som djupt ogillade att sonen valde klarinetten före juridiken. Han minns Ernst Hugo Järegård och Lasse Holmqvist, ett oväntat möte med Jimi Hendrix tillsammans med snuskhummern, mytomanen och låtskrivaren Johnny Bode. Och han går i spåren av sig själv i Prag, där han en gång på sextiotalet uppträdde under falsk identitet, som den amerikanske jazzvirtuosen Cyril Ashe, och blev bländad av dansösen Eva Tichá.

Medan jag levde är en självironiskt humoristisk och djupt allvarlig minnesbok, som handlar om att handskas både med sitt eget åldrande och sina egna proportioner. Jacques Werup har förmågan att se misslyckanden som tillgångar, och berättar med lika stor värme om de gånger som det gått bra som när det gått riktigt illa.