Sedan Javier Marías 1989 (Panache 2008) i Alla själar i självbiografisk form tecknat historien om den spanske gästlärarens i Oxford erotiska eskapader några år i början på 1980-talet, hans intensiva men resultatlösa uppvaktning av den fjära Clare Baye och hans fantasier kring den gäckande flickan med bräckliga anklar och flaxande klänning på tågperrongen i Didcot, hörde upprörda läsare av sig sedan de uppfattat sig som verkliga personer i vad de velat se som en nyckelroman; på olika sätt hade författaren förvanskat eller missförstått dem, hävdade de. I Tidens mörka rygg går Marías åtta år senare, 1998 (Panache 2010), tillrätta med dessa anklagelser för att upprätta sin missförstådda roman, sin av verklighet invaderade fiktion.

Tidens mörka rygg, som enligt författaren själv inte är någon riktig roman, inleds med berättelsen om de besynnerligheter som följde på publiceringen av romanen Alla själar 1989 (på svenska i Panache 2008), som tecknar historien om en spansk gästlärares erotiska eskapader i Oxford under 1980-talets början: hans intensiva men resultatlösa uppvaktning av den fjära Clare Bayes och hans fantasier kring den gäckande flickan med bräckliga anklar och flaxande klänning på tågperrongen i Didcot.

Marías bedyrar att Alla själar är fiktiv, men dess "karaktärer" - det verkliga livets dons och professorer och bokhandlare som "känt igen sig själva" - hävdar starkt att det är en nyckelroman och att de i denna blivit missförstådda och förvanskade. Med hela det sömniga Oxford satt i rörelse påbörjas nu i Tidens mörka rygg en undersökning av den flyktiga, subjektiva Tiden och av människans sköra identitet.

I Tidens mörka rygg vill Marías upprätta sin missförstådda roman, sin av verklighet invaderade fiktion, med hjälp av ett legendomspunnet kungarike, ett antal märkliga litterära figurer, en förbannelse från Havanna och en förlupen pistolkula i Mexiko. Resultatet blir en hisnande gåtfull berättelse som balanserar på gränsen mellan fiktion och verklighet.