Den 23 november 1910 halshöggs före detta kyparen Johan Alfred Andersson Ander på Långholmen i Stockholm. Det kom att bli den sista avrättningen i Sverige. Ander dömdes för ett brutalt rånmord på en kassörska på ett växelkontor, men erkände aldrig brottet. Hans baneman blev skarprättaren Anders Gustaf Dalman, som också hade varit Yngsjömörderskans bödel.
Joakim Forsberg inleder sin berättelse som en kriminalhistoria med åklagarens redovisning av brottsutredningen. Anders irrationella beteende efter mordet gör den spännande och förbryllande; den blir också en målande skildring av 1910-talets Stockholm, av dess gator, hotell, krogar och kaféer.
Därefter ger författaren ordet åt de båda männen. Anders frätande utgjutelser växer till en våldsam protest mot det rationella samhällets hyckleri, fylld av förnekelse och förakt men med ett språk som i sig är en rasande kraft, medan Dalmans känslofulla försvar för sin otacksamma uppgift långsamt perforeras av tvivel. Deras vittnesbörd om brott och straff skickar sina obekväma frågor rakt in i vår egen tid.

Joakim Forsberg, född 1969, har givit ut två romaner och en novellsamling och är också en uppmärksammad dramatiker.

Kritikerröster:

”Forsberg gör inte litteratur av livet, utan skänker litteraturen liv. Hans roman är ett berättande som inte kommer ur hjärtat, inte heller är det något hjärnans foster. ’Liv för liv’ är skriven ur magen. Så blir den lika hårdför som tallrikskärvan och knappnålen i Anders buk. En sådan inlaga smälter inget rättssystem.”
Dagens Nyheter

”Det är som framgår inte några små frågor som Forsberg tar sig an: med sin nya roman skriver han snarast in sig i en existentiellt orienterad litteraturtradition - och han gör det med bravur. Ty inte bara lyckas Forsberg knyta an till flera i nutiden högst angelägna frågor - om skuld och straff, om straffets funktion, om relationen mellan sinnessjukdom och brott, om medieskapade folkopinioner, om romantisering av brottslingar etcetera. Han lyckas dessutom levandegöra det förflutna.”
Svenska Dagbladet

”Forsberg lyckas höja delinkventens huvud ett stycke ovan schavotten och få till stånd en väl gestaltad moralisk diskussion om en i botten ytterst sjaskig historia.
Samtidigt visar han att han nu är en författare att räkna med på allvar.”
Expressen

”Författaren ger läsaren en mycket medryckande skildring av en brytningstid där idéernas kamp får högst påtagliga konsekvenser.”
Göteborgs-Posten

”Forsberg refererar inte bara åsiktsbrytningarna utan gestaltar dem verkligen. Samtidigt växer en levande bild av Stockholm för nittiofem år sedan fram, både den konkreta miljön och den andliga atmosfären.”
Aftonbladet

”…man möter en ton som stundom kan föra tanken till Dostojevskij, en oväntad blandning av hängivenhet och groteskeri.”
Skånska Dagbladet

Joakim Forsbergs nya roman är ett överraskande genrebyte av en författare som hittills gjort sig känd som skildrare av en ung generation och dess problem. Både i sin prosa och sin dramatik har han visat en suverän känsla för samtidens tonfall, stämningar och underströmmar. Men han har alltid, berättar han, haft ett särskilt intresse för det förra sekelskiftet och dess litteratur, och det ger en bakgrund till hans förmåga att här ha hittat ett språk som känns så levande och rätt i tonen.
För nu har han tagit sig an ett autentiskt brottsfall från 1900-talets början: det handlar om Johan Alfred Andersson Ander, före detta kypare, som den 23 november 1910 halshöggs på Långholmen i Stockholm. Det kom att bli den sista avrättningen i Sverige, och den första och enda gången som en från Frankrike införskaffad fallbila, en giljotin, användes. Ander dömdes för ett brutalt rånmord på en kassörska på ett växelkontor i januari samma år, men erkände aldrig brottet. Hans baneman blev skarprättaren Anders Gustaf Dalman, som också hade varit Yngsjömörderskans bödel.
Joakim Forsberg inleder sin berättelse med en bearbetad dåtida beskrivning av händelsen, nämligen åklagarens redovisning av brottsutredningen. Den är spännande som en kriminalhistoria, bland annat på grund av de förbryllande inslagen vad gäller Anders irrationella beteende efter det påstådda mordet. Den blir också en målande och detaljerad skildring av 1910-talets Stockholm, av dess gator, hotell, krogar och kaféer.
Därefter ger författaren ordet åt de två män som kvällen den 22 november har anledning att samla sig; fången i sin cell som nästa dag ska dö, och skarprättaren som ska döda. Monologerna växer ut till intensivt livfulla berättelser om deras liv och misslyckanden – tragiska, upprörande och bitvis komiska. Och samtidigt beskriver de en tidsanda, där rationalism, humanism och religion bryts mot varandra.
Anders utgjutelse osar av protest mot samhällets hyckleri; det är en grimaserande urladdning som kan påminna om Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål i sina kast mellan hånfullhet och självförakt. Dalman i sin tur försöker hålla tvivlet stången i sitt känslofulla försvar för sin otacksamma uppgift, men blir nästan sjuk av de tankar och minnen som plågar honom denna oroliga kväll och natt. De bådas vittnesbörd om brott och straff skickar sina obekväma frågor rakt in i vår egen tid.