Recension
av Torka aldrig tårar utan handskar - del 2, Jonas Gardell
Skräcken för det smygande monstret intensifieras
Så många lovord han får, Jonas Gardell! Och det är välförtjänt, för det här är bra, efterlängtat och helt rätt i tiden.
Även om jag personligen önskat att böckerna kommit för flera år sedan. Det är det här vi människor behöver: upplysning och kunskap. Det känns så sorgligt att böckerna inte kan spridas och tv-serien inte kan visas i alla länder. Allt som vi inte känner till har vi en förmåga att ta avstånd ifrån och vara paniskt rädda för. Vi är födda till en jord där alla variationer finns som en normalitet, både hos människor och djur.
Trots att jag sett den fantastiska tv-serien och redan kan historien, så tillför böckerna så mycket mer. De borrar sig djupare in i mitt hjärta. Jag berörs och tårarna rinner sakta nerför mina kinder när Bengt får veta att han är smittad. Just när hans liv har tagit ett skutt framåt och han är på väg att bli Någon. Nu grusas allt. Hans reaktion är så realistisk och orden: ”Jag förstår”, ”Jag klarar mig”, har många, många människor yttrat när de fått sin dom hos läkare. Inte bara den dödsdom som HIV-smittan innebar vid den här tiden, utan alla de som fått sin dom om cancer och andra dödliga sjukdomar. Det är så de flesta av oss reagerar. Bengt tar allt ett steg längre, lugnt och metodiskt förbereder han att lämna världen, innan hans kropp plågas och bryts ner, men först efter att han lyft ut sin katt för att någon ska förbarma sig över den.
Alla gestalterna i romanen har nu ansikten från tv-serien och det ger en ytterligare krydda till läsningen. Jag känner dem ju så väl. I boken får jag också mera kunskap om Reine och hans tragiska öde. Reine som blev den första att dö och som väljer att dö ensam för att skona sin mor. Men han väljer också att dö utan sina vänner.
Jonas Gardell ger oss inte bara sorg och sjukdom, även om den andra boken kallas Sjukdomen. Här finns också mycket positivt och tidvis glädje. Det är en väl avvägd balans. Sammanhållningen bland de homosexuella vännerna och Pauls förmåga att hålla modet uppe imponerar. Rasmus och Benjamins kärlekshistoria, trots de slitningar deras förhållande utsätts för, håller även när Rasmus får det fruktade beskedet. Rasmus talar om för sina föräldrar, efter mycket vånda, att han är homosexuell, men Benjamin fortsätter att leva dubbelliv. Ett liv hos Rasmus och ett liv hos Jehovas Vittnen.
Skräcken hos de homosexuella för smittan, och okunskapen som späds på av tidningarna med smaskiga rubriker, blir påtaglig. Fler och fler smittas. Förslag framförs på allvar att de homosexuella ska isoleras på en ö. Andra hävdar att det är Guds straff för en homosexuell livsstil. Okunnighet om smittvägar, även myggor framförs som smittkälla i en tidningsrubrik, gör att paniken sprider sig även bland de homosexuella vännerna. Plötsligt blir det tyst när någon upptäcker att han druckit öl av misstag ur någon annans glas.
Jonas Gardell väjer inte för något. Inte ens för Rasmus ohämmade raggande, trots förhållandet med Benjamin, eller Bengt som får en avsugning av en gammal, äcklig gubbe och Bengts många sexpartners. Men Jonas Gardell ger mig inte svar och jag undrar om det beror på att de homosexuella vid den här tiden hade ett så djupt självförakt att det nästan var ett självskadebeteende. Eller har män helt enkelt en underliggande drift och behov av många sexpartners?
Det är en okänd värld jag får en inblick i, kanske för att jag växte upp utan att veta om att det fanns homosexuella, bisexuella, asexuella, intersexuella eller transsexuella personer. Jag tror inte att jag är ensam om min okunskap i den generation jag tillhör eller generationerna före mig. Det är därför boken är så viktig, och vi behöver mer. Mycket mer!
Tyvärr tror jag att vi människor kommer att reagera likadant om vi drabbas av en ny ”pest” som läkare vare sig kan bota eller förklara och vars smittospridning sker ohämmat inom en viss grupp.
Jag älskar Jonas Gardells berättarspråk, det passar mig. Jag suger i mig varje ord. Textens känslor: ilska, kärlek, förståelse och ömhet, men aldrig kyligt berättande, omfamnar mig. Jonas Gardell, du har börjat fylla hålen i våra hjärtan! Kan det sägas bättre: ”Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig.” Jag väntar otåligt på den tredje och sista boken i trilogin.
Mottagen: 3 februari 2013
Jonas Gardell inleder säsongen 2013
Många författare sommarpratar
Läs mer ...
Anmäl textfel
