Efter ett år av tårar

Nu ska Jonas Gardell fira livet

Succén var aldrig given – men nu känner han till slut att hans vänner fått upprättelse.

Det har bara gått sex minuter av intervjun innan Jonas Gardell börjar gråta. Han kan fortfarande inte prata om “Torka aldrig tårar utan handskar” utan att bli alldeles glansig i ögonen. Men snart har han gråtit färdigt. Då ska han snyta sig, ordna storslagen show på Maximteatern i Stockholm och äntligen fira – att han lever!

När insåg han att han skulle överleva?

Ja, det minns han inte. Men under en period levde han med beskedet att han sannolikt hade aids och skulle dö.

Vi sitter i ett av förlagets vackra intevjurum med utsikt över Riddarfjärden. Jonas Gardell har precis kommit inhastande, slängt sin skinnryggsäck i en ledig fåtölj och beställt te och mineralvatten av Sara på pressavdelningen. Solen skiner och bortom Centralbron kantar poliser och avspärrningar gatorna runt Centralen på grund av president Obamas besök. Jonas Gardell har både hunnit twittra och facebooka om Obamas besök: ”Om vi nu måste stänga av hela stan och förbjuda alla stockholmare att komma i närheten, hade det inte varit enklare om Obama kom till Tierp?”

LitteraturMagazinet är dagens första tidning på plats under den heldag då Gardell ska göra press non-stop. Flera reportrar står på tur efter mig. Jag har exakt en timme.

Ni vet alla bakgrunden till Jonas Gardells succé det senaste året. Den tredelade romanen “Torka aldrig tårar utan handskar” och tv-serien med samma titel. Aidskatastrofen, den glömda och förträngda delen av vår historia, kom äntligen fram i ljuset.

Ja, han trodde att även han skulle dö. Han var 22 år och aidstesterna var fortfarande så otillförlitliga, då, i mitten av 1980-taket.

En läkare ringde och sa tyvärr, du kan komma att utveckla aids"

– Jag hade nedsatt imunförsvar och man hade ju upptäckt då att det hängde ihop med aids. En läkare ringde och sa tyvärr, du kan komma att utveckla aids.

Han minns inte hur han reagerade. Man kände ännu inte till själva viruset, hiv. Men till slut kom de riktiga testerna och det visade sig att han aldrig hade varit hiv-positiv.

– Det är så konstigt det där att jag inte minns, säger han och blir för några sekunder helt tyst och liksom vandrar iväg i tankarna.

– Jag minns bara att jag ringde min mamma och berättade att jag nog inte skulle komma undan. Och hon sa att det skulle jag klara för jag var en kämpe, säger han och skrattar till lite över den smått absurda kommentaren.

Han minns också ett blodprov, man fyllde många provrör med blod för att testa sig på den tiden, och att han satt där och tittade på sitt eget blod och tyckte det var vackert – precis som Bengt i boken.

– Det är ett eget minne faktiskt, säger han.

Han hade velat skriva mer av tidsandan i sitt storverk “Torka aldrig tårar utan handskar”. Under researchen läste han en massa dagstidningar från 1980-talet. Men allt fick inte plats. Han var tvungen att välja fokus.

– Det var en annan tid. Man får inte glömma att det var kalla kriget också och vi levde inte bara med hotet om aids, det var kärnvapenhotet också med en missil redo att skjutas av i varenda stad i Europa, säger han.

Vi levde inte bara med hotet om aids, det var kärnvapenhotet också"

– Det var inte ovanligt att jag läste en artikel om hur aids skulle döda oss alla och så vände man på sidan och där stod det om det hotande kärnvapenkriget.

Antingen skulle man dö av aids eller av en atombomb. I en sådan kontext gäller det att festa och leva de dagar man har. Det var en sådan tid, så som också mellankrigstiden på 1930-talet har beskrivits. Det är nog därför Jonas Gardell varken minns sitt eget aidsbesked eller sitt eget friskhetsbesked.

Att intervjua Gardell är som att gå på show. Det är att slänga en blick ner i blocket och inse att man inte kommer att hinna ställa sina frågor. Samtidigt som man inser att det inte spelar någon roll. Jag hinner i alla fall ställa en fråga om hur han gör för att kunna skriva sig så lätt mellan tid och rum och mellan personer utan att man som läsaren någonsin tappar fokus.
– Jag är inte en speciellt bra stilist, jag skriver inte som en gud. Jag tänker till och med på att skriva så dåligt som möjligt – och då menar jag att jag inte ska bre ut med liknelser och metaforer. Däremot är jag är väldigt bra på dramaturgi. Den här boken bygger helt och håller på dramaturgi, den är uppbyggd väldigt genomtänkt, säger han.

Han pratar oavbrutet, briljant, överväldigande, proffsigt, välformulerat, klokt och personligt. Han svarar på ungefär tusen egna frågor alldeles på egen hand. Han får tårar i ögonen när det blir sorgligt. Blandar högt och lågt. Avslöjar by-the-way att han blev påsatt 1985 av en man som just mist sin älskade i aids och konstaterar att ett positivt hiv-besked knappast hade kommit som en chock på den tiden.

Jag är inte en speciellt bra stilist, jag skriver inte som en gud"

Jag, som så många andra, blir bländad och förtrollad. Synd bara att han tror att jag är från Östgöta Correspondenten. Corren är i själva verket på tur efter mig, det uppdagas precis innan vi skiljs åt. (Efteråt funderar jag på om det hade någon betydelse. Om han hade vetat att jag var från LitteraturMagazinet hade han kanske vinklat allt han berättade lite mer på litteratur och skrivande? Han är ju ett superproffs ut i fingerspetsarna.)

Jonas Gardells epos om aidskatastofen har fått en hel rad priser, hyllats unisont och redan fått klassikerstatus – alltihop under loppet av ett år sedan den första delen av romanen kom ut i augusti 2012.

– Någon kallade den till och med seklets viktigaste bok, säger Gardell med den typiska gardellska humoristiska distansen.

Visst, han har hyllats tidigare. Men han inte fått ett såhär brett erkännade. Som Kerstin Thorvall, försöker jag, under en lite paus då Jonas Gardell hämtar andan. “Hon blev också erkänd fullt ut när hon skrev tre romaner om sitt liv.” Men Jonas Gardell tar ingen notis om min kommentar.

Han berättar i stället med stor inlevelse om sin show, den som har premiär på Maximteatern i oktober.

Men vi ska ta saker i tur och ordning.

Fas ett. Genom att researcha och skriva sin tredelade roman och tv-serien “Torka aldrig tårar utan handskar” har Jonas Gardell velat göra sina vänner levande igen. Han har återkallat alla dem som var unga och friska en gång men som dog och under slutet av sina liv dessutom blev illa behandlade av sjukvården och omvärlden. En stark drivkraft har varit att ge dem upprättele. Ge dem värdigheten tillbaka.

Fas två. När berättelsen till slut kom i bokform och som dramaserie kunde Jonas Gardell för första gången släppa taget och trettio år efter vännernas död äntligen påbörja det stora personliga sorgearbetet.

– Under det här året har det gått så fantastikt bra och jag har varit så lycklig över det samtidigt som jag har sörjt så enormt för egen del, säger han.

Tårarna har varit som ett soundtrack till allt Jonas Gardell gjort under det år som gått. Han gråtit offentligt på längden och tvären. Under intervjuer och i framträdanden. Det är som att trycka på en knapp.

– Jag är som en gravid kvinna, det bara kommer, jag kan inte stoppa det, säger han under vår intervju när han återigen sitter där och torkar sig i ögonvrån.

Jag är som en gravid kvinna, det bara kommer, jag kan inte stoppa det"

Under prideparaden i augusti 2013 var han och maken Mark Levengoods paroll “Torka allas tårar”. Och det är det som ska ske nu.

Fas tre. Tårarna ska torkas. Jonas Gardell ska gå vidare. Det är här showen på Maximteatern kommer in i bilden, “Mitt enda liv”, med premiär i oktober 2013 lagom till Gardells 50-årsdag. Gospelkörer och dansare och extra allt.

– Som Pauls begravning i sista delen av romanen, säger Jonas Gardell och fnissar förtjust när han berättar.

Han har fått leva. Han har fått uppleva att få gifta sig och få barn. Han har fått behålla sin stora kärlek i livet, mannen han träffade och flytta ihop med redan i 20-årsåldern. Det är stort och det var det som gjorde att han så länge tvekade inför att skriva om aids. För att han skämdes inför alla dem som det inte hade gått lika bra för.

Därför är också ett av de priser han fått för sina böcker extra betydelsefullt, de från de hivpositivas patientförening.

Om han känner att hans vänner nu fått upprättelse nu? Är han klar och kan gå vidare?
– Ja, gensvaret har varit så stort, så enormt. Jag har levererat. Det är lätt att glömma det nu – men innan var det inte givet att det skulle bli en sådan här succé. Det var lite mot alla odds.

Snart bankar Östgöta Correspondenten på dörren. Snart måste vi sluta. Showen tar slut lika snabbt som den började. Gardell nickar kort till mig, släcker de inre strålkastarna, ber Sara på pressavdelningen att hämta mer te och mineralvatten. När jag kliver ut genom dörren till förlaget är jag förförd och redan glömd.  

Anmäl textfel