I början av 2000-talet. Långa köer ringlar utanför ett museum i Paris. Därinne pågår en jätteutställning om melankoli i konsten. Sal efter sal med bilder av sorgsna ansikten och nedslagna blickar. Huvuden dystert lutade i handen. Trötta, bortvända kroppshållningar. Den enorma katalogen, lika tung som sitt ämne, heter "Melankoli: genialitet och galenskap".
Allt är förföriskt och sugande, som ett dunkelskönt vatten. Men vad är det som lockar? Är inte melankoli en motbild till det vi strävar efter idag: kontroll, styrka och hälsa, passion och entusiasm?

När Karin Johannisson undersöker melankolin historiskt blir det också en samtidskommentar. Idag täcker depressionsbegreppet snart in varje mörker. Genom det långa perspektivet visar hon hur känsloregistren varierat, men också hur de mörka känslorna kunnat rymmas inom det normala. Ju mer sårbarheten benämns med diagnostiska namn, desto mer riskerar vi att krympa normaliteten.

I början av 2000-talet. Långa köer ringlar utanför ett museum i Paris. Därinne pågår en jätteutställning om melankoli i konsten. Sal efter sal med bilder av sorgsna ansikten och nedslagna blickar. Huvuden dystert lutade i handen. Trötta, bortvända kroppshållningar. Den enorma katalogen, lika tung som sitt ämne, heter "Melankoli: genialitet och galenskap".
Allt är förföriskt och sugande, som ett dunkelskönt vatten. Men vad är det som lockar? Är inte melankoli en motbild till det vi strävar efter idag: kontroll, styrka och hälsa, passion och entusiasm?

När Karin Johannisson undersöker melankolin historiskt blir det också en samtidskommentar. Idag täcker depressionsbegreppet snart in varje mörker. Genom det långa perspektivet visar hon hur känsloregistren varierat, men också hur de mörka känslorna kunnat rymmas inom det normala. Ju mer sårbarheten benämns med diagnostiska namn, desto mer riskerar vi att krympa normaliteten.

"vetenskap när den är som bäst", Expressen

"Karin Johannisson använder språket på ett sätt som är få akademiker förunnat - på gränslinjen mot det poetiska. Formuleringar som "malande slapphet" och "dallrande stiltje" skjuter gestaltande pilar av vaken precision rakt in i minnesbanken för ovanliga stämningar. Johannissons text står för vetenskap när den är som bäst, nämligen som nyskapande nyanseringskonst." Expressen

"Johannisson väver vackert över historien, hon skriver lätt och lärt och skapar melankoliska rum där man gärna stannar länge. Det är faktiskt en utmärkt självhjälpsbok för den som helt gett upp genren i övrigt, med dess klatschiga råd, förmaningar och bannor. Den sätter våra åkommor och brister i ett historiskt sammanhang", Aftonbladet.

"En bok om melankoli som gör en rent lycklig - för att författaren skriver lika bra som hon tänker", Kulturnyheterna

"en bred och intressant ­belysning av den västerländska kulturens skiftningar under de senaste femhundra åren. Karin Johannisson skriver spirituellt och med berättarglädje. Märkligt nog blir man inte melankolisk alls av att läsa denna lärda bok om alla tiders kända och okända melankoliker", UNT

"Karin Johannisson undviker skickligt båda fällorna och rör sig elegant, ofta skarpsinnigt, mellan de enskilda exemplen och en mer analyserande nivå. Det är lika bra att slå fast det på en gång. "Melankoliska rum" är medryckande läsning med många intresseväckande iakttagelser och resonemang. Melankolin skiftar karaktär beroende på samhällets förändrade klass- och könsmönster." GD

"Karin Johannissons text är dock rena botemedlet mot spleen. Snarare väcker den manisk eufori, igenkännandets fasa, av det slag som drabbade berättaren i "Tre män i en båt", när han lagt vantarna på en läkarbok. Han gick in på biblioteket som en frisk ung man och kröp ut på alla fyra, i insikt om att han led av alla sjuk­domar utom skurgumsknä. Fast här studsar man snarare upp från läsningen, lycklig vid tanken på alla färgstarka och magnifika neuroser som det mänskliga psyket är mäktigt." DN

"en lysande bok som ger djup och sammanhang åt det själens lidande som är vårt släktes arvedel", Barometern

I början av 2000-talet. Långa köer ringlar utanför ett museum i Paris. Därinne pågår en jätteutställning om melankoli i konsten. Sal efter sal med bilder av sorgsna ansikten och nedslagna blickar. Huvuden dystert lutade i handen. Trötta, bortvända kroppshållningar. Den enorma katalogen, lika tung som sitt ämne, heter "Melankoli: genialitet och galenskap".
Allt är förföriskt och sugande, som ett dunkelskönt vatten. Men vad är det som lockar? Är inte melankoli en motbild till det vi strävar efter idag: kontroll, styrka och hälsa, passion och entusiasm?

När Karin Johannisson undersöker melankolin historiskt blir det också en samtidskommentar. Idag täcker depressionsbegreppet snart in varje mörker. Genom det långa perspektivet visar hon hur känsloregistren varierat, men också hur de mörka känslorna kunnat rymmas inom det normala. Ju mer sårbarheten benämns med diagnostiska namn, desto mer riskerar vi att krympa normaliteten.

I början av 2000-talet. Långa köer ringlar utanför ett museum i Paris. Därinne pågår en jätteutställning om melankoli i konsten. Sal efter sal med bilder av sorgsna ansikten och nedslagna blickar. Huvuden dystert lutade i handen. Trötta, bortvända kroppshållningar. Den enorma katalogen, lika tung som sitt ämne, heter "Melankoli: genialitet och galenskap".
Allt är förföriskt och sugande, som ett dunkelskönt vatten. Men vad är det som lockar? Är inte melankoli en motbild till det vi strävar efter idag: kontroll, styrka och hälsa, passion och entusiasm?

När Karin Johannisson undersöker melankolin historiskt blir det också en samtidskommentar. Idag täcker depressionsbegreppet snart in varje mörker. Genom det långa perspektivet visar hon hur känsloregistren varierat, men också hur de mörka känslorna kunnat rymmas inom det normala. Ju mer sårbarheten benämns med diagnostiska namn, desto mer riskerar vi att krympa normaliteten.

"vetenskap när den är som bäst", Expressen

"Karin Johannisson använder språket på ett sätt som är få akademiker förunnat - på gränslinjen mot det poetiska. Formuleringar som "malande slapphet" och "dallrande stiltje" skjuter gestaltande pilar av vaken precision rakt in i minnesbanken för ovanliga stämningar. Johannissons text står för vetenskap när den är som bäst, nämligen som nyskapande nyanseringskonst." Expressen

"Johannisson väver vackert över historien, hon skriver lätt och lärt och skapar melankoliska rum där man gärna stannar länge. Det är faktiskt en utmärkt självhjälpsbok för den som helt gett upp genren i övrigt, med dess klatschiga råd, förmaningar och bannor. Den sätter våra åkommor och brister i ett historiskt sammanhang", Aftonbladet.

"En bok om melankoli som gör en rent lycklig - för att författaren skriver lika bra som hon tänker", Kulturnyheterna

"en bred och intressant ­belysning av den västerländska kulturens skiftningar under de senaste femhundra åren. Karin Johannisson skriver spirituellt och med berättarglädje. Märkligt nog blir man inte melankolisk alls av att läsa denna lärda bok om alla tiders kända och okända melankoliker", UNT

"Karin Johannisson undviker skickligt båda fällorna och rör sig elegant, ofta skarpsinnigt, mellan de enskilda exemplen och en mer analyserande nivå. Det är lika bra att slå fast det på en gång. "Melankoliska rum" är medryckande läsning med många intresseväckande iakttagelser och resonemang. Melankolin skiftar karaktär beroende på samhällets förändrade klass- och könsmönster." GD

"Karin Johannissons text är dock rena botemedlet mot spleen. Snarare väcker den manisk eufori, igenkännandets fasa, av det slag som drabbade berättaren i "Tre män i en båt", när han lagt vantarna på en läkarbok. Han gick in på biblioteket som en frisk ung man och kröp ut på alla fyra, i insikt om att han led av alla sjuk­domar utom skurgumsknä. Fast här studsar man snarare upp från läsningen, lycklig vid tanken på alla färgstarka och magnifika neuroser som det mänskliga psyket är mäktigt." DN

"en lysande bok som ger djup och sammanhang åt det själens lidande som är vårt släktes arvedel", Barometern