LitteraturMagazinets recension
av Grand final i skojarbranschen, Kerstin Ekman
Intrig måste man ha – det säger alla!
Kerstin Ekman har sedan debuten 1959 etablerat sig som en av våra mest namnkunniga författare. Hon är ledamot i Samfundet De Nio och tidigare ledamot i Svenska Akademin. Hennes breda författarskap sträcker sig från detektivromaner till operalibretto. "Grand final i skojarbranschen" är en roman från 2011.
Jag har funderat mycket på intrig, handling och röd tråd. Sådant måste man ha, det säger alla! Början, mitten och slut, höjdpunkt och avklingning. Om man inte anammat det österländska, cirkulära skrivandet förstås, men det är en parantes i sammanhanget. Själv har jag aldrig riktigt fått till det där. Kanske är detta ett surt sa räven men jag tycker att för mycket röd tråd riskerar att skymma själva sikten, ögonblicken som skaver blir till ingenting, inga träd, absolut ingen avskavd bark, bara skog, om vi låter oss svepas fram genom de alltför uppstyrda berättelserna. Jag försöker studera hur andra författare gör, till exempel Kerstin Ekman i "Grand final i skojarbranschen" där Lillemor Troj och Babba skapar en författare med stort F.
Babba är spökskrivaren och Lillemor ansiktet utåt. Lillemor Troj och Babba är osams om det mesta, inklusive skrivadet. Presens funkar enligt Lillemor inte i anglosaxiska länder, imperfekt är bra eftersom såren är läkta och förvandlade till litteratur medan pluskvamperfekt är gubbigt. Babba håller förstås inte med. Det är roligt och träffsäkert.
”Presens var en tempusform som hon ogillade. Förbjöd de faktiskt. Hon sa att det var ångestens tempus. Fast där tycker jag hon tog i. Man ska för övrigt inte slarva med ord som ångest och det sa jag till henne.”
Babba är överhuvudtaget mer otämjd och slipper anpassa sig. Det får Lillemor istället göra, och gör så med bravur, kanske rentav för väl för sitt eget bästa. Hon sänder in en novell, får en standardrefusering i retur och letar information om männen som levererat den.
”Tanken på den tomma fläcken Uno Florén eller den lätt fnasiga och rödådrade fläcken Herman Gustafsson gjorde fortfarande ovillkorligt ont. Men jag lärde mig att disciplinera min tankeverksamhet. Är det inte vad mäniskor gör?”
Hon anpassar sig. Vår strävan efter att passa in oss själva och varandra i rätt slags förpackning består. Ofta blir anpassningen ett krav för att alls få delta. Sekterismen finns överallt, här fint skildrad i det studentikosa och akademiska, i förlagsvärlden men också långt uppe i skogarna hos de rättrogna.
Det ögonblick som gör mest ont är när Lillemor och hennes man har hembesök av socialtjänsten som är där för att bedöma deras lämplighet som föräldrar. Lillemor har ansträngt sig till det yttersta men Rolf är bakfull och får ett utbrott. Hela situationen går över styr och besökarna avlägsnar sig.
Ramberättelsen hade egentligen kunnat vara en helt annan. Händelserna, miljöerna och karaktärerna hade kunnat rymmas i en annan intrig. Men som jag älskar och känner igen mig i miljöerna. Uppsala, där Lillemor gifter sig på femtiotalet och där jag studerade fyrtio år senare och min barndoms Västernorrland, dit Lillemor flyttar på sjuttiotalet. Här beskrivs såväl folkhögskola som behandlingskollektiv. Jag känner igen människorna, skogarna men även sekterismen och tidsandan. I min familj hade vi Afrikagruppsmöten, matlag med linsgrytor, mamma gick kurser på Sandöskolan och vi åkte iväg för att biståndsarbeta.
Babbas ord får avsluta eftersom de så väl sätter fingret på vad som ändå är behållningen i denna roman, precis allt annat än intrigen:
”Fast jag hade alla Lillemors flödande berättelser om hennes liv i underhållningen så var det inte lätt för mig att få ihop själva historien. Jag hade svårt för intriger. Mina bibliotekskort bestod ju av impressioner, beskrivningar och reflexioner som inte hölls ihop av någonting.”
Mottagen: 8 juli 2018
Kerstin Ekman är själv med och skriver manus
"Grand final i skojarbranschen" blir film
Läs mer ...
Munter satir prisas i Ivar Lo-Johanssons anda
"Grand final" får stort litterärt pris
Anmäl textfel
