LitteraturMagazinets recension
av Svält, Knut Hamsun
Plågad irrfärd ständigt aktuell
Hamsuns genombrottsroman är en av världslitteraturens stora klassiker. Faller den för åldersstrecket eller har ”Svält” fortfarande något att säga oss i tjugoförsta århundradet? Själv läser jag romanen för första gången och ångrar mig inte.
Oberoende av när boken skrevs eller utspelar sig fångar Hamsun med stor inlevelse ett människoöde med ständig aktualitet. Dåtidens vurm för klena nerver och feberyra finner nutida motsvarigheter i depression, utbrändhet, apati och allehanda diagnoser för psykisk ohälsa. Och fattigdom eller svält har vi ju inte heller gjort oss kvitt i vår samtid.
Romanen drivs av huvudpersonens inre monolog medan han tröstlöst kastar sig mellan hopp och förtvivlan runt i Kristiania, alltså Oslo, på 1870-talet. Pantlånaren, redaktionen, härbärgen, gatorna, ordningsmakten tecknas genom hans öga. Den egna skildringen bryts av okonstlad dialog med dem han möter. Frustration och självömkan växlar till febrig arrogans och storvulna tomma gester av slösaktighet.
Hamsuns förmodade alter ego är ständigt upptagen med bilden av sig själv – som stadd vid kassa inför andra, som en man av oförvitlig heder gentemot sig själv – så till den grad att han saboterar sitt liv. Han verkar förtjust i plågan och förebådar en uppsjö av lidande unga, manliga självutnämnda genier senare i nittonhundratalslitteraturen. Hans berättelse ställer ytterligare en bild framför läsaren. Finns det skäl att tro den mer än någon annan?
Jag tycker inte synd om huvudpersonen, men lider med honom i hans självdestruktiva nycker och motståndslösa svältnöd. Han är ingen sympatisk man, men Hamsuns språk väcker empati – jag lever mig in i stressen, svårmodet och euforin över en oväntad framgång. Hamsun förmedlar med skärpa hur svälten tvingar tankarna i allt snävare cirklar medan missmodet leder till förlamande apati. I andra stunder skildrar han lika insiktsfullt hur impulser styr mannen i vanvettiga vändningar tills de egenbyggda skenbilderna går i kras. Allmänmänskliga erfarenheter, återigen, som överbryggar tidsgapet.
Översättningen utgår på goda grunder och för ovanlighetens skull från originalutgåvan från 1890. Flera redigeringar av Hamsun ledde till bitvis urvattnade senare utgåvor, som reaktion på tidens kritik för till exempel sedeslöshet,. Men här strålar ursprungstexten i Henrik Petersens svenska tolkning: avskalad, rå och kristallklar. Hans bilagda essäer och textkritiska uppsats tillför också en litteraturhistorisk dimension som kompletterar läsningen.
Hamsun gestaltar sina romanfigurer utan att spilla bläck på oväsentligheter. Det är berättarens blick som fyller scenerna med associativa detaljer, impulser som för vidare. Det gamla Oslo lyser mot oss av liv och armod. Varje scen bidrar till personporträttet av en ömsom desperat, ömsom tungsint författare på jakt efter genombrott under knappa omständigheter och förföljd av psykisk ohälsa. Det är inte upplösningen som är romanens poäng, utan irrfärden dit. Redan de första raderna sammanfattar därmed berättelsens idé: ”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den”. Vilka märken? Det är de som betyder något.
Mottagen: 25 augusti 2016
Anmäl textfel
