En väl undanstoppad men ändå inte bortglömd plastpåse fylld med fotografier är upprinnelsen till den här boken. Det är bilder tagna under resor till Israel, Egypten, Etiopien och Indien som Lena Einhorn gjorde för mer än 25 år sedan. Texterna är personliga minnesbilder från denna tid - minnen som åter väckts till liv av fotografierna i plastpåsen.

"Jag var i tjugoårsåldern, och hade min fotoperiod. Den var ganska kort, några år. Och den avslutades när jag till slut inte längre stod ut med de långa nätterna i mörkrummet - det vill säga pannrummet i mina föräldrars källare. Det är där alla bilder skapades, efter timmar av test av olika papper. Jag måste ha tillbringat månader i pannrummet."

Lena Einhorn

En väl undanstoppad men ändå inte bortglömd plastpåse fylld med fotografier är upprinnelsen till den här boken. Det är bilder tagna under resor till Israel, Egypten, Etiopien och Indien som Lena Einhorn gjorde för mer än 25 år sedan.

Plastpåsen med bilderna blir en tidskapsel, en resa tillbaka i tiden. Texterna är personliga minnesbilder från denna tid – minnen som åter väckts till liv av fotografierna i plastpåsen. Berättelserna vittnar om obändig nyfikenhet och genomsyras av ungdomlig optimism, en kombination som många gånger leder fram till det dråpliga, men som lika ofta också leder fram till de viktiga frågorna.
I text och bild reser vi tillbaka till ett Jerusalem med alla sina religioner ”huller om buller, och ändå levande i sin egen sfär”, till den fantastiska marknaden, ”Shuken”, i östra Jerusalem, till historiska utgrävningar i Arad och Halutza och en vandring genom öknen till Döda havet. En resa går med buss från Jerusalem till Kairo, och bland annat till den del av Kairo som kallas ”City of the Dead”. Lena besöker också Konungarnas dal och Katarinaklostret i Sinai. Här finns också berättelsen om en märklig resa till Addis Abeba.
Fotografierna visar människor, myllrande gatuliv, mänskliga möten. 25 år är en mycket lång tid när det gäller fotografier. Det är inte bara vetskapen om att människorna på bilderna har blivit äldre eller att många är döda – det verkar som själva tiden också har blivit gammal på dessa år.
Lena Einhorn skriver i inledningen:
”Jag var i tjugoårsåldern, och hade min fotoperiod. Den var ganska kort, några år. Och den avslutades när jag till slut inte längre stod ut med de långa nätterna i mörkrummet – det vill säga pannrummet i mina föräldrars källare. Det är där alla bilder skapades, efter timmar av test av olika papper. Jag måste ha tillbringat månader i pannrummet.”